Ekorren kutar var dag upp och ned för ytterväggen av betong. Det måste vara samma en. Han hamnar alltid på balkongen mitt emot, där det finns en trästock och vintertåliga växter. Från fåtöljen brukar jag observera honom vid tiotiden på förmiddagen. Jag antar att det är en han. I min farfarsfars svenska ordbok från 1892 är ekorren en han. Skatan däremot är en hon. Igelkotten också en han. Lärkan en hon. Jo, jag förstår: slut-a och slut-e(n).

För mig är dessa genusval naturliga, utan att jag har tänkt närmare därpå. Akademin är till exempel en hon. Liksom letargi (som i ordboken översätts: sömnsjuka; det har väl med Lethe att göra). Inte förrän det blev metoo-bråk om Svenska Akademien för några år sedan, förstod jag att det rörde sig om ett kvinnligt subjekt. Skola har också feminint genus, vilket förstås borde passa som hand i handske idag, när de flesta lärare på alla nivåer är kvinnor. (Tänk om någon skulle börja säga hen som skolan.)

Så där kan man larva sig. Men allvarligt talat, för mig är språket ett arbetsredskap, med rika möjligheter till kombination och variation, inte ett färdbevis för att ta sig från en plats till en annan i tillvaron. Och jag tror faktiskt att jag har blivit en bättre ord- och språkbrukare efter att ha fyllt sjuttio. Så sade också Kjell Espmark (f. 1930) i ett radiosamtal för några månader sedan att hans bästa diktning har till kommit efter sjuttioårsdagen. Språk måste alltså få ta tid, det är ingenting att bara klara av.

Nog kan man bryta mot språkliga regelverk, bara man är medveten om att man gör det. Jag läser just nu första delen (1912–1925) av Klara Johansons dagböcker (ederade av Ingrid Svensson, utgivna av Kungl. Samfundet för utgivning av handskrifter rörande Skandinaviens historia). Hon hade av Adolf Noreen (1854–1925), en av hennes lärare och liksom Espmark ledamot av Svenska Akademien, lärt sig att nystava. Ingrid Svensson skriver:

K.J nystavar flitigt men icke konsekvent i dagboken. Hjärta stavas ”järta” de två första dagsboksåren, men sedan blir det ”hjärta”. ”Järna”, ”jälm”, ”jälte” och ”jälp” är andra exempel. Talspråket slår igenom i exempelvis hämd, jämt, femtiårig, upplänska, värmlänska och fosterlänska. Hon växlar mellan korrespondans och korrespondens. Mest ”ska” men ibland ”skall”. Igår skrivs ofta men inte alltid som ett ord. Bil heter i plural för det mesta biler. Schema blir skema. Kurasch och schockeras är andra stavningsexempel. Efter 1921 avstår hon allt oftare från pluralböjning av verben.

Och Klara Johanson hittar på ord: kungsväder, stormblå, rönnunge, överljust, fylligtgröna, fördvärgat, solfrom. ”Sparlakansträta”, kommenterar Ingrid Svensson, ”får man väl tänka sig som ett bråk i sängen.”

Ja, språk är också lust, inte börda. Grammatiska regler finns, de kan förändras. Den 26 februari 2022 skrev jag i min dagbok:

Man är naturligtvis maktlös. Makten över de egna orden kvarstår. Jag vill bjuda motstånd med dem. Inte ge upp territorium. Vara noga med alla snubbeltrådar – att de upprätthålls. Också om inte jag gör det, vill jag att mitt språk åldras med behag. Slå vakt om ovardagligheter!

Anders Björnsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)