Mikael Parkvall skrev den 27 februari i Svenska Dagbladet:

"På senare år har som bekant integrationsfrågor varit i fokus för den politiska debatten, och inte sällan har språkkunskaper varit centrala. Både Tidöpartierna och socialdemokraterna är numera för att språkkrav ska ställas för svenskt medborgarskap, vilket innebär en solid riksdagsmajoritet, och därmed har vi sannolikt en lagändring att vänta.

Jag brukar försöka avhålla mig från politiska ställningstaganden i denna spalt, och gör så även denna gång. Däremot är det alltid nyttigt för den som vill ta ställning att bekanta sig med sakförhållandena i frågan.

Ett sådant är kravprincipens vanlighet. Här kan noteras att när Europarådet 2018 inventerade situationen i 41 av sina medlemsstater ställde de allra flesta krav på språkkunskaper för medborgarskap. Sju länder gjorde det inte, och förutom Sverige rörde det sig om Bulgarien, Irland och Serbien, samt knattenationerna Andorra, Monaco och San Marino. Även utanför Europa är språkkrav vanligt.

Man kan också fundera på vilken skillnad det i praktiken gör. Hur vanligt är det att invandrare inte lär sig svenska, och skulle benägenheten att göra det öka med den nya lagen? Det är verkligen inte lätt att utröna, men viss hjälp får vi av EU-statistik från 2021. Där ser vi att 3 procent av de utrikes födda i Sverige (undantaget de som har svenska som modersmål) talar ”lite eller ingen svenska”, vilket motsvarar sex promille av landets befolkning. Vi kan nog anta att det i första hand rör sig om tämligen nyanlända, och med tanke på att siffran är lägre än ett genomsnittligt års invandring (även om vi räknar bort hemvändande utlandssvenskar), så ser det ut som om de flesta kan hanka sig fram på svenska efter ett års vistelse.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)