Anders Svensson skriver på Twitter (numera X):

”Har du spanat in ett nyord som kan vara något för 2023 års nyordslista? Vi söker efter ord som är på väg att etablera sig i svenskan. Ordet måste inte vara helt färskt för 2023 men om det har använts tidigare behöver bruket ha ökat i år. Mejla förslag till info@spraktidningen.se”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Colin Nutley förklarar sig i Femina:

”Colin förklarar att skådespelaren Rolf Sohlman som slog igenom som tonåring i Roy Anderssons film En kärlekshistoria (1970), är en starkt bidragande faktor till de bristande språkkunskaperna.

– När jag kom till Sverige första gångerna umgicks min dåvarande fru Gunilla mycket i samma kretsar som Rolf. Båda är ungefär tio år yngre. Rolf var liksom ledaren för det gänget och sa att alla tyckte det var så kul att prata engelska, så då blev det så, säger Colin till tidningen.

– Jag förstår svenska bra, men pratar uselt. När jag gjort några radiointervjuer på svenska, har det inte låtit klokt. Och som regissör, när man ska leda ett stort filmteam, har jag ju inte kunnat göra det på stapplande svenska, fortsätter han.”

Läs vidare här!

Det verkar vara bekvämt att skylla på gamla vänner. Varför inte skylla på de svenska fruarna i stället i så fall? Min egen polska fru var äldre än Colin Nutley (27 år), när hon kom till Sverige. Men hon lärde sig svenska på ett år och vi har alltid talat svenska sedan dess och hon talar utmärkt svenska. Och ingen kan väl påstå att polska ligger närmare svenska än engelska.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Den frågan diskuterar Finn-Erik Vinje bland annat i inlägget ”Hvorfor er stygge ord stygge?” i sin blogg. Det ligger dock nära till hands att anta att modersmålstalare anser att deras egna språk är vackrast, eller hur?

”Som sagt, estetiske vurderinger av språk blir i våre dager stort sett betraktet som vitenskapelig pølsevev. Men det har vært forskere som har innsett at også slik lingvistisk folklore fortjener en seriøs behandling.

En aktverdig svensk språkforsker – han het Johan Vising– har skrevet en akademisk avhandling med tittelen «Om språkskönhet». Avhandlingen befinner seg i de mest fornemme omgivelser, nemlig i Göteborgs högskolas årsskrift 1897, som samtidig er festskrift til 25-årsdagen for kong Oscar 2.s tronbestigelse.

Vising lurer på om det lar seg gjøre å si noe fornuftig om hvilket språk som er penest – spansk, portugisisk, italiensk, tysk, engelsk, svensk eller dansk. Han satte seg fore å finne holdepunkter for en rangering.

Vising undersøker bl a lydlig variasjon, som er pent, og innslaget av lange konsonantgrupper, som ikke er pent. De språk som har en god proporsjon av stemte (dvs sangbare) lyder i forhold til ustemte, har et estetisk fortrinn, og særlig verdifullt er en rikelig – men ikke overveldende – forekomst av den sonore vokalen A, som tillater at luftstrømmen ut gjennom munnen passerer uten friksjonslyd.

Etter å ha anvendt sine kriterier på språk etter språk og oppstilt respektinngytende tabeller med totalfrekvenser og prosentandeler, kommer Vising til at de romanske språkene når høyere i velklang enn de germanske (og de slaviske). Og vakrest blant språk er italiensk.

Blant de germanske språkene – hvilket av dem har de tydeligste skjønnhetsmerker? Ikke dansk, vel? Nei, naturligvis ikke. Bare den danske støttonen er nok til å diskvalifisere dansk – den «liknar ett stönande», mener Vising, og stønning er avgjort ikke pent. Dessuten har dansk (i likhet med tysk) en altfor høy frekvens av vokalen e, i likhet med dansk-norsken.

Nei, det vakreste blant de germanske språkene, det er svensk! «Svenskan har berättigade anspråk på estetisk företräde,» proklamerer Visting frankt. En ikke helt uvelkommen konklusjon, får vi tro, i et festskrift til «Sveriges fredsälle drott», som det heter i den pompøse adressen.

Visting sier riktignok at han som svenske feller denne dommen med en viss forlegenhet, men hva skal han gjøre – tallenes tale er jo klar!

Så langt, så godt. Du blir altså ikke stående alene om du mener at italiensk må være det språk englene taler om søndagen. Og hva med svensk, vinneren i den germanske gruppa? Holder du med Vising?

Ja, det gjør du nok. Svenskene har munnen full av fløte. Wergeland, Aasen, Vinje og mange flere av våre lydhøre landsmenn i fortid og nåtid har lyttet henført til den svenske tunges liflige klang, til de melodiøse passasjer, til disse vokaler så rike på grandezza – og vitnet om sine inntrykk.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Pressmeddelande från Språktidningen

Hela 57 procent av svenskarna gillar sin egen dialekt. Och bara 6 procent ogillar den. Det visar en undersökning utförd av Novus på uppdrag av Språktidningen.

– Det är glädjande att så många svenskar älskar dialekter. Dialekterna är en viktig del av vårt språkliga kulturarv. Undersökningen visar att attityderna från det tidiga 1900-talet har förändrats radikalt. Då var det många som i skolan närmast tvingades tvätta bort sin dialekt, säger Anders Svensson, chefredaktör för Språktidningen.

Men det finns stora skillnader mellan olika grupper. Unga kvinnor sticker ut både genom att vara mindre förtjusta i den egna dialekten och att i större utsträckning svara att dom inte har någon dialekt. Bland kvinnor i åldern 18 till 34 år är det 14 procent som ogillar sin dialekt jämfört med 6 procent i landet i snitt. I samma grupp säger 34 procent att dom inte talar dialekt. I riket är motsvarande andel 19 procent.

– Det är ofta unga kvinnor som driver språkförändringar. Unga kvinnor vill i högre grad flytta till större städer. I den processen är det många som väljer att skrubba bort sin dialekt och ta upp en mer utjämnad variant. Att ta avstånd från dialekten är också ett sätt att ta avstånd från den lokala identiteten som många vill lämna bakom sig, säger Anders Svensson.

Stockholmare är en annan grupp som sticker ut. Bland personer som bor i Stockholmsområdet anser sig 24 procent inte ha någon dialekt.

– Språket som talas i Stockholm med omnejd ligger nära mångas uppfattning om rikssvenskan. Den har förhållandevis få drag som sticker ut. Men visst är stockholmska en dialekt eftersom den ju avslöjar varifrån någon kommer, säger Anders Svensson.

Mest positiva till den egna dialekten är personer som talar skånska eller blekingska. Hela 72 procent gillar sin dialekt. Nästan lika positiva är personer födda i norra Sverige. Här är 71 procent positiva till dialekten.

– Både södra och norra Sverige ligger långt från Sveriges maktcentrum i Mälardalen som har fått fungera som modell för rikssvenskan. I takt med att avståndet från Mälardalen växer är den egna dialekten i större utsträckning något många identifierar sig med och som markerar lokal tillhörighet, säger Anders Svensson.

Gillar du din egen dialekt?
Jag tycker mycket om min dialekt: 34 procent
Jag tycker ganska mycket om min dialekt: 23 procent
Jag varken tycker om eller tycker inte om min dialekt: 35 procent
Jag tycker ganska illa om min dialekt: 5 procent
Jag tycker mycket illa om min dialekt: 1 procent
Vet ej: 2 procent

Personer som inte anser sig ha någon dialekt:
Samtliga intervjuade: 19 procent
Bosatta i Stockholm: 24 procent
Kvinnor 18–34 år: 34 procent

Mest neutrala till den egna dialekten:
35 procent svarar att dom varken gillar eller ogillar den egna dialekten. Bland personer födda i Stockholm är 49 procent neutrala. Och bland personer som uppger att dom talar stockholmska eller något annat mellansvenskt mål är 47 procent neutrala.

Mest positiva till den egna dialekten:
57 procent har en positiv inställning till den egna dialekten. Men bland personer som talar skånska eller blekingska är 72 procent positiva. Bland deltagare som är födda i norra Sverige är det 71 procent som tycker om den egna dialekten.

Mest negativa till den egna dialekten:
Bland personer födda i södra och östra Sverige är det 9 procent som ogillar den egna dialekten. Hos födda i norra Sverige är det däremot bara 1 procent som inte tycker om sin dialekt. I Stockholm och västra Sverige är motsvarande siffra 4 procent.

Här gillar vi vår dialekt mest:
Norra Sverige: 71 procent
Södra Sverige: 62 procent
Västra Sverige: 55 procent
Östra Sverige: 51 procent
Stockholm: 44 procent

Undersökningen har utförts av Novus genom 1 070 intervjuer med ett riksrepresentativt urval av befolkningen. Undersökningen gjordes 28–30 augusti 2023.

Hela undersökningen finns i Språktidningen 8/2023. Du kan läsa hela artikeln om undersökningen här.

Kontaktperson:
Anders Svensson
Språktidningens chefredaktör
anders@spraktidningen.se
076-868 58 24

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

 Marcus Larsson/Åse Plesner skriver i en debattartikel i Göteborgs-Posten idag bland annat:

”Kunskapsskolan, Watma (Nordic International School och Fria Läroverken), Tellusgruppen, Raoul Wallenbergskolan, Viljaskolan och Aprendere är koncerner som helt eller delvis ägs av före detta politiker eller politiska tjänstemän. Academedia, landets i särklass största utbildningskoncern, ägs till 60 procent av utländska investeringsfonder och Internationella Engelska Skolan - den största privata grundskolekoncernen - till cirka 85 procent av en fond registrerad i Luxemburg. Norlandia, den snabbast växande förskolekoncernen, ägs av det norska investmentbolaget Hospitality Invest och Dibber - en koncern som expanderar inom både förskolan och grundskolan - av ett norskt par som nyligen flyttat till Schweiz.”

Frågan är: Varför skulle till exempel en utlandsägd skolkoncern som Internationella Engelska Skolan (IES)  – och Academedia för den delen - måna om undervisningens kvalitet i sina skolor? I ett antal artiklar har Språkförsvarets styrelse visat att inte ens IES personal uppnår ”total inre säkerhet” vare sig i fråga om engelska eller svenska. Det primära syftet med deras skolverksamhet är att den ska ge vinst.

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Bauhaus är en tysk byggvarukedja som bland annat har byggvaror, färg, verktyg, el- och belysning, VVS- artiklar och blommor och växter. Förutom i Tyskland och Sverige finns butiker i Bulgarien, Danmark, Finland, Holland, Island, Kroatien, Norge, Schweiz, Slovenien, Spanien, Tjeckien, Turkiet och Österrike.

Den tyska byggvarukedjan är således internationell, men jag tycker ändå att det engelska uttrycket ”DRIVE-IN ARENA”, som det står ovanför en inkörsport på Bauhaus i Växjö, kunde bytas ut mot en svensk beteckning, exempelvis ”INKÖRSPORT TILL ILASTNINGSOMRÅDE”. Nu får man intrycket av att det är en serviceinrättning där man kan få åtnjuta en tjänst utan att lämna sin bil, som fallet är med amerikanska företeelser som ”drive-in-biografer” och ”drive-in-restauranger”.  Ändå handlar  det om att man kör in sin bil genom porten och själv lastar i det man vill köpa.

Christina Johansson 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Är svenska språket välkänt ute i stora världen? Knappast, men det finns säkert vissa åldersgrupper i vissa länder som hört svenska. År 2001 gav musikgruppen Caramell ut albumet Supergott.  Redan året därpå upplöstes gruppen. Allt enligt Google.

Var det någon i gruppen som anade att deras danslåt Caramelldansen skulle göra sådan succe internationellt, inte minst i Japan? Förutom den svenska originallåten finns det ett stort antal japanska inspelningar på Youtube, ofta med sången på svenska. Åren har gått, men låten är fortfarande ´mycket populär.

En annan låt på svenska som också har mer än hundra miljoner visningar på Youtube är Boten Anna,

Pejje

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

James & Karin: Älgarna demonstrerar

Söndagens svenskspråkiga dikt

Tjuvskytten 

Mätt av åren, tung och darrhänt

var han bliven, Jägar-Vilhelm,

satt med mig på dikeskanten,

täljde lugnt sin levnads sägner,:

rökte, talade och sade:

"Rikmän togo våra skogar,
togo våra magra tegar,
togo våra barn och hustrur.
Ville göra oss till slavar,
och förbjuden blev vår jaktmark,
brott det blev att högdjur döda.
Men jag tänkte: Jag vill hämnas,
edra högdjur vill jag fälla
för att edert rov må mätta
mig och mina glupska ungar.

Vida, vida har jag färdats
högt på fjäll och djupt i dalar;
långt från bygd och mil från vägar
har min nötta bössa sjungit
dödens sång för treårsälgar.
Flått dem har jag, ostört ensam,
styckat mular, stekt på glöden,
ätit kött och druckit brännvin,
glad vid doft av blodets röda,
som fått rinna ut på marken.
Köttet har jag gömt i skrevor
under vindfällt, torkat granris,
tills jag hämtat kraft och vilat
nog att kunna hemåt draga
med min last av lår och bogar.

Och i huden, varm och blodig,
har jag rullat säkert in mig,
för att dold i beckmörkt bergpass
sova utan onda drömmar
mätt av vilt och trött att döda.

Gosse, jag har burit älgkött
säckvis genom svarta dalar,
vadat över sanka myrar
bort och åter till min slaktplats;
mest i nätter utan månljus,
mest i becksvart, stjärnlöst mörker,
ledd av vinden, sedd av ingen;
burit salt från byn till kojan
och grävt tunnor ner i marken,
saltat ned och tackat Herren
för en god och vältjänt näring,
mat åt kvinna, mig och ungar.

Nu det lidit långt på kvällen,
sol går ner, det skymmer sakta
kring de gamla kända marker.
Gammal är jag, slut är jakten,
men jag yves och jag glädes
över vägar jag har vandrat,
över faror jag har bröstat,
mest dock över djur jag dödat
och i mörka nätter styckat,
medan markens nya herrar
slumrat mellan vita lakan."

Dan Andersson

(Denna nätdagbok är lnuten till nätverket Språkförsvaret)