Nyamko Sabuni och (L) vill stärka det svenska språket i såväl skolan som i samhället säger de. Det är givetvis mycket trevligt att höra att de har kommit till denna insikt!

Det är också bra att Liberalerna, bland annat, vill återförstatliga skolan, differentiera skolpengen, ändra skolkösystemet och sätta stopp för kortsiktigt riskkapitalägande av svenska skolor.

Samtidigt är de positiva till den kraftiga expansionen, av de för Sverige världsunika, fullt skattefinansierade språkbytesskolorna (däribland "Internationella" Engelska Skolan som just har bytt riskkapitalägare med korta mellanrum), som i rent kolonial stil drillar svenska elever på ett främmande språk och i främmande seder och traditioner.

Att dessa skolor dessutom fifflar med glädjebetyg, är ekonomiskt överkompenserade och därmed snedvrider konkurrensen, plockar russinen ur kakan genom att ha ett lätt elevunderlag, använder sig av utländska lärare utan svensk lärarlegitimation, betalar såväl sina svenska som utländska lärare låga löner samt skeppar miljon efter miljon ut ur Sverige, gör saken än värre! Jag ser det som ett mjölkande av allas våra gemensamma skattepengar och i slutänden skattestöld - från våra barn! Pengar som rättmätigen ska gå till våra barns utbildning, hamnar i stället på "feta bankkonton" utomlands. Det blir inte mycket mer fel än så! Dessa skolor är parasiter på den svenska samhällskroppen!

Kära liberaler (och andra språkbytesskolepositiva partier också för den delen)! Om ni verkligen vill stärka det svenska språket, se då till att börja verka för att avveckla dessa skolor omedelbart. Skattepengarna tillhör oss svenskar och våra barn - inte utländska ägare!

Svenskar tillhör världstoppen vad gäller engelskkunskaper även vid traditionell undervisning - därför ska samtlig undervisning i svensk grund- och gymnasieskola, språkämnen undantagna, ske på svenska.

Så stärker vi det svenska språket inför framtiden inom svensk skola!

Per-Owe Albinsson,

medgrundare av Språkförsvaret 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Peter Kadhammar läser lusen av svengelskan i en artikel i Aftonbladet idag. Han skriver inledningsvis:

”Går man på stan möter man ideligen skyltar på engelska, går man på bio möts man av filmtitlar på engelska och går man i bokhandeln möts man numera av svenska böcker med engelska titlar.

Försök nu inte med den löjliga invändningen att detta är en konservativ mans klagovisa. Kom inte med floskler om rädsla för förändring eller att språket förändras eller att vi lever i en globaliserad värld.

Språk handlar om klarhet. Klarhet kan vara många saker. Jag skriver en sak och du begriper omedelbart vad jag vill ha sagt. Det är klarhet. En poet skriver en mening som jag först inte förstår men som sätter igång tankar, fantasin, leder vidare. Det är också ett slags klarhet. Eller ljus.

Den outhärdliga svengelskan är inget av detta.

Den vittnar blott om språklig oförmåga. Fantasilöshet. Inbilskhet.

Och nonchalans.”

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I senaste numret av Smithsonian Magazine läser jag att silvermedaljören på 10000-metersloppet på stockholmsolympiaden 1912 var Hopi-indian från Arizona. Han hette Tsökahovi Tewanima, fast de amerikanska myndigheterna hade döpt honom till Louis. Guldmedaljören hette f ö  Hannes Kölehmainen. Inte bara finnar utan också Hopi-indianerna har ö i sitt språk. Det berättas också att  Tsökahovi vägrade tala engelska.  

Bengt

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

När jag som mycket ung läste Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien, förundrades jag över att Klara Fina Gulleborg, som gick så sorgliga öden till mötes, niade sina föräldrar. ”Ni, far”, sade hon till fattiglappen Jan i Skrolycka. Fadern var en människa som hon såg upp till, och ni-ordet var ett sätt för henne att visa honom sin aktning.

Min egen far, född 1920 i en annan tidsålder, tilltalade sina föräldrar i tredje person singularis. ”Vill mor ha en kopp kaffe till?” Jag, född 1951, övertog det skicket. ”Jag hoppas, att farfar blir väl omhändertagen”, kunde jag skriva till honom, när han låg som konvalescent efter sin tredje hjärtinfarkt. Han duade mig och min far så klart.

I dagens svenska språkdebatt finns det en föreställning om att duandet har fungerat som en jämlikhetsmarkör och att niandet, när det var utbrett, alltid riktades uppifrån och ned. Detta kan inte vara riktigt. Svenska kungar tilltalade alltid sina undersåtar med du, oavsett på vilken hierarkisk nivå de befann sig. ”Du, Per Albin”, kunde Gustaf V säga till sin statsminister. ”Du, Erlander.”

Tilltalen varierade. Min pianolärarinna, kommen ur burgen medelklass, duade mig aldrig: ”Kan han ta om från takt fjorton?” När jag duade en adlig officer under min kadettutbildning, blev han ursinnig: ”Jag har aldrig sagt du till min egen mor!”

När jag kom till radion 1982, ringde jag nästan genast upp Curt Weibull, närmare ett hundra år gammal, för att be om en intervju. Jag niade honom, sade inte ”professorn”. Han avböjde: ”Redaktören kan läsa mina skrifter.” Han levde sedan ytterligare nästan tio år.

Niandet har jag aldrig upplevt som en härskarteknik. Inom lärda samfund nias det ofta, man kallar varandra herr och fru – det bröt ståndsskrankor och titelsjuka, alla skulle vara lika mycket värda i det offentliga.

När duet används i offentliga sammanhang utan urskillning, exempelvis i riksdagens talarstol, förlorar det något av sin intima och förtroliga karaktär. I den innerliga relationen mellan Gud och människa har duet alltid varit givet pronomen: ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig.” ”Fader vår, som är i himmelen. Helgat varde Ditt namn.” Här råder ändå inget tvivel om vem som äger företräde, vem som bestämmer. Men det rör sig om en direkt kanal, om en befallning och en bön.

Om jag sade du till sköterskan som ger mig covidsprutan, skulle jag själv uppfatta det som en brist på respekt för hans eller hennes yrkeskunnande. Så ibland säger jag ”syster” – det är rätt vackert, fastän ”ni” hade förstås varit mer könsneutralt.

Jag har en granne, född i Rumänien, några år yngre än jag – han niar mig, alltid. Våra professioner är jämförbara, men vi har inte blivit vad man kallar vänner. Kanske är han just därför angelägen om att markera ett respektfullt avstånd.

Och jag kommer ihåg en gång i Oslo, vid gamla Vestbanestasjonen. Jag kan ha varit 13–14 år. En lodare kom fram till mig: ”Jeg mangler til en pils. Kan Dere gi meg en krone?” Jag minns, att jag blev nästan rörd av hans artighet.

Anders Björnsson

Anmärkning. – Författaren är medlem i Språkförsvaret och medverkar i dess senaste antologi.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Med anledning av att DN hade utsett henne till Årets stilist, intervjuades  Anna-Lena Laurén idag i samma tidning:

”Språket ska inte bara vara begripligt och tillgängligt, det ska också vara korrekt. Mig får man rätta om jag gör fel. Jag tycker att det finns lite av en inställning att man inte ska rätta för mycket, men det är ju det enda sättet att skriva bättre. Vi gör ju alla fel och det är därför man rättar. Jag vill bli en bättre skribent själv och då vill jag bli rättad.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

När jag förra veckan, vecka 20, passerade Hägerstenshamnens skola, där elever från förskoleklassen till och med årskurs 6 går, såg jag en affisch på stängslet som fick mig att haja till: ”Sveriges skolor - RUN the world”. Eftersom jag i hög grad irriterar mig på all engelska i det offentliga rummet tog jag ett kort på affischen för att skriva om den. ”Run the world” betyder ”styra världen”. Ska Sveriges skolor med sina fejkade PISA-resultat styra världen? När jag googlade på detta insåg jag att det handlade om att springa jorden runt, det vill säga ”Run around the world”: 

”I en tid när vi inte tar oss ut i världen fysiskt samlas Sveriges skolor och går/lunkar/rullar/springer jorden runt tillsammans.

Vi gör det tillsammans men alla på sin egen skola.

Alla skolor som vill var[a] med på resan jorden runt mäter upp en slinga på skolgård[en] (tex [t.ex.] 100 meter) och samlar så många varv som möjligt under vecka 20 (den 17-21 maj). Gå/lunka/rulla/spring på raster, rörelsepauser, idrotten mm [m.m.]. 

Klassens totala antal varv summeras och skickas till skolans samordnare som skickar det [resultatet] vidare till rudolf.carneholm@edu.Stockholm.se. 

Skolornas framgång summeras och visualisera[r]s på en karta över jorden hur långt vi tillsammans kommer dag för dag.

Följ den löpande uppdatering[en] på Instakontot: #Sverigesskolorrunttheworld.

Vi gör det för ökad rörelse. För att det är kul att göra något tillsammans. För att uppmärksamma att tillsammans kan vi ta oss hur lång[t] som helst.

Anmäl er till Rulle Carneholm:

Tel: 0734338330

Mejl: rudolf.carneholm@edu.Stockholm.se

Vänligen [Vänliga] hälsningar i Hägersten/Liljeholmen och Spring i benen”

Ett lovvärt initiativ, eftersom rörelse är mycket viktigt, men varför har projektet ett engelskt namn? Varför inte kalla det för ”Jorden runt” eller något liknande? Engelskan är en ytterst invasiv växt i den svenska hagen, och den påverkar tyvärr tveklöst svenskan negativt.

http://pedagogblogg.stockholm.se/spring-i-benen/wp-content/uploads/sites/106/2021/04/Run-the-world-Sverige.pdf

https://runnersworld.se/sveriges-skolor-springer-runt-jorden/

Christina Johansson 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I år bröts verkligen den språkliga enfalden i den internationella Melodifestivalen. Etta, två och trea kom länder som sjöng på egna nationella språk.

1. Italien

2. Frankrike

3. Schweiz

Även i övrigt syntes ett flertal låttitlar som skvallrade om en flerspråkig tävling. När ska vi i Sverige inse att "ärans och hjältarnas språk" fungerar alldeles utmärkt att sjunga på, även i internationella sammanhang!?

Vi har tidigare vunnit flera gånger då vi har sjungit på svenska - det är dags igen!

Per-Owe Albinsson 

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Thomas Di Leva - Vem ska jag tro på? 

Söndagens svenskspråkiga dikt

I Annorlunda

I Annorlunda

där är fyrkanter runda

där har ringar fyra kanter

där är glasbitar diamanter

där har de flintskalliga lockar

där niger pojkar, flickor bockar,

men annars är det mesta bara

som det brukar vara.

I Annorlunda 

där kan man se och blunda

där är fula flickor sköna

där är röda rosor gröna

där skiner solen hela natten

där kan man torka sig i vatten,

men annars är det mesta bara

som det brukar vara.

I Annorlunda

där är sjuka sunda

där är alla gubbar unga

där är bomullstussar tunga

där betar bilarna på ängen

där seglar båtarna i sängen,

men annars är det mesta bara

som det brukar vara.

I Annorlunda

där är djupa sjöar grunda

där är alla kurvor raka

där kallas framåt för tillbaka

där får man pengar när man handlar

där kallas russinen för mandlar,

men annars är det mesta bara

som det brukar vara.

Lennart Hellsing

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)