Mikael Parkvall behandlar frågan i artikeln ”Det delar svenskan med mongolspråk” (just nu bakom betalmur) i Svenska Dagbladet den 4 januari:

”Det är (av en mängd skäl som skulle ta för mycket utrymme i anspråk att gå in på här) svårt att veta exakt, men både jag och de flesta av mina kollegor tror nog det, även om det inte är svårt att hitta flera generationer gamla brott mot principen. (För den med tillräckligt starkt hjärta som vill ta del av ett ungdomligare språkbruk kan rekommenderas P3:s topplisteprogram ’Digilistan’ där det är vanligt att ’Hon har nyligen gett ut hennes senaste album’).

Orsaken då? Ja, den här åtskillnaden (’reflexiv possessiv’ om man vill ha en benämning på sin-formen) som skandinaviska språk traditionellt gör förekommer nog i en minoritet av världens språk, även om den inte är helt ovanlig i Nordamerika och Asien. Liknande fenomen kan hittas i bland andra mongolspråk och slaviska språk (och esperanto!), och har en gång varit allmängermansk.

Dessa kommer dock en modern svensk inte i kontakt med dagligdags. Visserligen har runt en femtedel av oss numera ett annat modersmål än svenska, men för de resterande 80 procenten existerar i princip bara ett annat språk. Och som bekant har inte engelska någon särskild reflexiv possessiv.

Det är med andra ord inte alldeles långsökt att söka orsaken i engelskt inflytande. Samtidigt bör man aldrig glömma att förändringar inte måste bero på kontakt – språk är fullt kapabla att förändra sig för egen maskin, och om nu svenskans eventuella förlust av reflexiva possessiva pronomen diskuteras i framtiden torde det vara i princip omöjligt att med säkerhet avgöra vad det hela berodde på.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)