...tvärtom utelämnar hon, medvetet eller ej, viktiga och välkända fakta vad gäller olika elevers möjligheter att klara skolan!

Flera andra skolor ställer också krav på elever och föräldrar som inte är korrekta, i ett icke-uttalat men i praktiken segregerande syfte – se Susanne Nyströms  artikel – exempelvis likaledes språkbytesskolan Nordic International School.

På så sätt kan de plocka russinen ur kakan, det vill säga locka de lättaste eleverna och "dumpa över" ansvaret för mindre självgående barn på andra skolor oftast de kommunala skolorna som har ett helhetsansvar för utbildningen i respektive kommun. 

Det blir väldigt tydligt att dessa plocka-russinen-ur-kakan-skolor är skadliga för svensk skola och att de i ett första skede måste få rejält sänkt skolpeng i förhållande till kommunala skolor. På sikt måste de försvinna helt. Det är inte rimligt att våra samhällsgemensamma skattepengar ska omvandlas till privat vinst tagen från pengar (skolpengen) som rätmätigen ska gå till våra barns utbildning.

Dessutom förstör skolorna svenskans ställning som samhällsbärande språk. Att de överhuvudtaget tillåts existera (de finns inte i något annat land) är en gåta med avseende på den svenska språklagen från 2009.

Deras påstådda tvåspråkighet (i praktiken är engelskan överordnad svenskan som arbetsspråk) leder till att fler och fler av svenska elever ser engelska och inte svenska som sitt naturliga första språk. Hur bakvänt är det inte att skattefinansiera sitt eget språks undergång på sikt?

Ute i samhället hörs nu, dagligen, fler och fler barn ur svensk skola tala engelska med varandra och även på fritiden. Då ska vi dessutom komma ihåg att det sannerligen inte var något fel på svenska elevers engelskkunskaper redan innan språkbytesskolorna tilläts - tvärtom - svenska elever tillhörde världstoppen redan då. Det är svenskan och inte engelskan som behöver en starkare, nej mycket starkare, ställning i vårt samhälle.

Medlem

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Veckans språkfrågor i programmet Språket:

Vad kan man lära av ett språkligt utbyte mellan generationer?

Är det verkligen så att ord blir utslitna och ersätts av andra? 

Är uttrycket "att hänga" i betydelsen "att umgås" ett nytt sätt att använda ordet hänga?

Varför har en del börjat säga “en fena på något”,  heter det inte “fena på något” utan “en”?

Varifrån kommer fenomenet att säga “nunu” eller “härhär” istället för bara nu och här? Och är det något som bara yngre personer gör?

Varför anser många att anglicismer är dåligt och är det en generationsfråga?

Varför kallar vissa sin partner eller käresta för baby och när började det användas i svenskan?

Språkvetare Susanna Karlsson, docent i nordiska språk vid Göteborgs universitet. Programledare Emmy Rasper.

Se länk!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)