Lars-Gunnar Andersson behandlade denna fråga i en artikel i Göteborgs-Posten igår. Han skriver bland annat:

”Och till detta kan vi lägga en förnamnsreform. Det blir vanligare att presentera sig med enbart förnamn i stället för både för- och efternamn.

När man ringer till ett företags kundtjänst, möts man ofta av ’Kundtjänst. Du talar med Sofia’.

När en grupp studenter ombeds skriva sitt namn på en lapp synlig för övriga, nöjer sig en majoritet med förnamnet. Mönstret är att unga kvinnliga studenter är mest förnamnsbenägna. Manligt kön och högre ålder ökar andelen efternamn.

När Marcus Oscarsson analyserar svensk politik i TV 4, refererar han till Magdalena, Ulf, Jimmie och andra partiledare med förnamn. Mats Knutsson på SVT använder både för- och efternamn.

I en debatt mellan politiska ungdomsförbund användes generellt förnamn om olika partiordförande.

En gång hette det att man ’lade bort titlarna’ när man kom överens om att säga du till varandra. På många håll fanns det ritualer för detta. I dag lägger vi snabbt bort efternamnen, och det sker helt utan ritualer. Jag har aldrig hört någon säga ’vi kan väl vara förnamn med varandra’.”

Personligen är jag inte särskilt förtjust över okända personer, som ringer och presenterar sig med bara förnamn. Så intima är vi inte.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)