Jag skummade igenom Språkrådets mångordiga rapport, inklusive den än mer mångordigt byråkratiska redovisningen av riksdagspartiernas synpunkter på ett stort antal frågor, inklusive ”Engelskans roll i det svenska språksamhället”. Slutsatsen är beklämmande vad avser vårt skötebarn (avsnitt 5.1 i rapporten). På sid 34 kan man läsa att det i stort sett inte finns några motsättningar mellan partiernas ljumma ställningstaganden, med undantag för SD som av lätt förklarliga, nationalistiska skäl ser engelskan som ett möjligt hot. Språkvårdande skäl nämns knappast alls. Våra folkvalda representanter i Sveriges riksdag har inte insett faran av den alltmer framgångsrika språkkolonialismen och angliseringen av språk, kultur och sociala mönster i Sverige och utan vidare eftertanke är man beredd att kapitulera och i tyst samförstånd med ockupationsstyrkorna hissa vit flagg och bjuda på kaffe med dopp. Språkrådet tycks inte ha någon som helst egen uppfattning i frågan. Det känns ganska bedrövligt.

Man hänvisas också till en annan mångordig, 48-sidig rapport från Språkrådet 2022: ”Språkval och internationalisering, svenskans och engelskans roll inom forskning och högre utbildning” där man för övrigt kan klicka på ”Read in English”. Rapporten innehåller en hel del förtjänstfulla konstateranden och till och med några förslag på hur man kan gå framåt mellan förbud och acceptans. Slutsatsen är ett typiskt svenskt ställningstagande: ”mittemellan”…”både och…”. Ja, det är nog det mest rimliga med dagens utveckling, men med formering av ett starkt försvar för svenska språkets särskilda betydelse. Det är fråga om att hitta en balanspunkt utan kapitulation.

Men någonstans i gömmorna har väl den statliga myndigheten Språkrådet uttryckt sin grundläggande syn på engelskans intrång i det svenska språket och samhället - eller?

Lars Nordberg

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Idag skriver Sara Lövestam i artikeln ”Orden som lär prägla året som kommer”  i Svenska Dagbladet bland annat:

”En annan skolpolitisk språkfråga är den om engelska som undervisningsspråk. ’Svenskan måste bli skolans förstaspråk’ krävde i slutet av december 238 namnkunniga undertecknare i en debattartikel initierad av den enträgna föreningen Språkförsvaret. Om svenskan inte får ett tydligare företräde i svenska skolan, var ska det svenska språket överleva och frodas? När frågan lyfts brukar den få ett jämförelsevis torrt gensvar, men i kombination med den pyrande kritiken mot nuvarande skolsystem (där ’internationell profil’ kan befria friskolekoncernen från ansvaret att anställa dyra, svenska lärare) har den potential att få spridning under 2023. Ska man döma av alla mejl jag får av läsare som beklagar sig över ungdomens bristande svenska och ökade användning av engelska, bör engagemang i frågan finnas.”

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Ingresstext och rubrik är hämtad från Helsingborgs Dagblad den 18 januari – artikeln i övrigt är låst)

”Elever på Engelska skolan i Landskrona som behöver gå på toa under lektionstid måste hänga en särskild toa-skylt om halsen. Regeln gäller alla 600 grundskoleelever.

– Fruktansvärt kränkande! Helt galet, säger Angelie Fröjd, förälder till barn på skolan.”

(Denna nätdagbok är knuten tlll nätverket Språkförsvaret)