Tack Johan Gulliver för en intressant insändare om morning coat/dress eller jackett. Jag håller med dig. Det var ju givetvis svårt att skilja på de olika stilarna och typerna i tv-sändningen.

Jag utgick bara från språket. Morning coat/dress översätts normalt till jackett på svenska.

Men givetvis valde kommentator Camilla Lundberg det engelska ordet för jackett. Allting ska ju snart i dagens Sverige anges på engelska, eller hur? Varför? Trots att Nyårskonserten i Wien sändes från ett tyskspråkigt land. Varför då inte ange klädseln på tyska eller på svenska istället? I tyskspråkiga länder används både jackett och det amerikanska ordet cutaway.

Ja, vad är då skillnaden mellan de olika jackettstilarna, namnen och typerna? Kanske ändå en fråga för modeexperterna?

C-G Pernbring

(Insändaren publicerades också i Göteborgs-Posten 15/1 2023)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Till Språkspalten, SvD

Jag är en mycket okunnig människa och borde därför inte lägga mig i.

Men jag har alltid intresserat mig för språk och läser regelbundet språkspalten. Alltså läste jag också med intresse Mikael Parkvalls krönika om inlåning av ord och uttryck.

Den artikel i DN som han utgår från har jag inte kommit åt, så den kan jag inte ha någon åsikt om.

Jag borde inte yttra mig alls i det här ämnet, eftersom jag inte är vetenskapsman, men jag kom att tänka på ett par saker som jag vill skriva ner. Varken Mikael Parkvall eller någon annan behöver bry sig om dem.

För det första behöver det inte vara låneorden per se (!) som stör. Det som är ledsamt är att befintliga ord blir bortglömda, att yngre generationer aldrig blir bekanta med dem, och att de så småningom blir betraktade som ålderdomliga, trots att de kanske skulle vara fullt användbara och träffande. För många år sedan skulle jag skaffa mig ett Cambridge Certificate of Proficiency. Jag gick en förberedande kurs hos Folkuniversitet och vi hade en infödd anglofon lärare som behärskade svenska. Jag minns, att han under en fikapaus sade ungefär så här: svenskan har vackra, underbara ord och uttryck – men ni använder dem inte!

Nej, det är just det. Ord blir bortglömda, förmodligen delvis på grund av att låneord tar över. Att hålla ett stort ordförråd levande tycker jag är en tillgång. Men det är väl just den uppfattningen som är att betrakta som känslopjunk.

För det andra tänker jag på att vissa ord kanske inte egentligen är låneord, men att ord som redan finns i svenskan (utan att vara inhemska) får en ny innebörd, antagligen därför att en engelsk innebörd slår ut den svenska. Några exempel är karaktär, adressera, daterad, lyfta och lämna.

Förresten är ju engelskan själv ett blandspråk, fullt av rötter och inslag från keltiska, skandinaviska, latin, franska och amerikanska urinvånares språk. (Det kan man inhämta i Jan Svartviks intressanta bok Engelska: öspråk, världsspråk, trendspråk.)

Jag tog med spänning itu med de nio ord som användes för hundra år sedan. Till min skam tog jag fel på två av dem. Nummer 9, som handlade om sport, tog jag fel på. Sport är jag nämligen inte intresserad av, men jag tvekade mellan det rätta och ett som var fel. Mitt andra misstag var nummer 7, som jag förväxlade med den danska innebörden av ordet bevillning.

Pinsamt.

Anders Schærström

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)