Gunnar Lund skrev den 26 februari i ”Anonyma språkfilosofer” på Facebook:

Då och då framförs i olika forum oro för att svenskan håller på att förfalla till en nivå där den inte längre kan användas som kommunikationsmedel. Jag tillåter mig tvivla; jag känner inte till ett enda exempel på att ett språk upphört att fungera av inomspråkliga anledningar, att det helt enkelt inte längre fungerar för mänsklig kommunikation.

Med inomspråkliga menar jag sådant som att skilja på de/dem, var/vart, sin/hans och annat ditten och datten som alltid kommuniceras i ett språk. Sådant förändras över tid och de förändringarna gör språket annorlunda, men det förfaller knappast till grymtningar som vissa (inte här, men okunniga självutnämnda språkpoliser) vill göra gällande.

Språk försvinner av andra skäl - en språklig minoritet kan, när den blir för liten, inte upprätthålla media, utbildningsväsende över en grundläggande nivå eller vara ett hinder på arbetsmarknaden.

Under trycket av ett omkringliggande majoritetsspråk, vill därför föräldrarna ge sina barn så goda livschanser som möjligt, vilket gör att minoritetsspråket reduceras, först till hemspråk, och genom giftermål och barn över språkgränserna, till sist till ett språk man stapplande talar med mor- och farföräldrar. Till sist kan nästa generationen kanske en barnsaga, sedan enstaka ord. Därefter ingenting. Man kan se det hos amerikasvenskar eller mängder med andra invandrargrupper - till sist minner bara ett svenskklingande namn som Lundquist om ursprunget.

Och när vi pratar om amerikasvenskar, så har de inhemska språken i USA och Canada drabbats hårt, genom att direkt förföljas, förbjudas, ses som mindervärdiga, något att skämmas över osv. Den som skäms över sitt språk, aldrig ser det i skrift eller hör det i media, drar sig till sist för att använda det. Sverige har inget att yvas över här; Finland har skött sig betydligt bättre.

När allt färre talar språket, desto snabbare förändras det. Om ovanliga ord inte används, återuppfinns de, och ju färre talare, desto fler ord faller i glömska och nya ord sprider sig snabbt i den krympande språkgruppen. Även inom små områden kan dialektsplittringen tillta (särskilt när media på språket är en bristvara).

Slutligen kan ett språk försvinna av så hemska anledningar som direkt fysisk utrotning. Östlig jiddisch överlevde kriget med nöd och näppe, men hundratals andra språk har dött ut, eller är på väg att dö ut.

Men motsatsen finns - hebreiska, om än väldigt skild från bibelhebreiska, är idag modersmål för ett antal miljoner. Korniska lär ha fått sina första modermålstalare. Det finns säkert fler exempel.

Men att ett språk skulle förfalla till den grad att det inte fungerar - avveckling - tror jag inte ett smack på.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)