I en artikel, ”The Big Short: Svensk marknadsskola” på Pirkt.se den 21 april skriver Erik Löfgren om marknadsskolan. Vi väljer att bara citera avsnitten om Internationella Engelska Skolan. Språkförsvarets plattform består av tre ben: 1) Vi försvarar svenskan, särskilt gentemot engelskans expansion på svenskans bekostnad; 2) vi förordar mångspråkighet; och 3) mellannordisk språkförståelse. Frågan om engelskspråkiga friskolor faller in under det första benet. Däremot länkar vi aldrig på vår webbplats till artiklar, som enbart tar upp friskolesystemet, regeringspolitik, utrikespolitik, invandringspolitik, förhållandet till EU etcetera, eftersom sådana frågor ligger utanför vår plattform. Alla våra texter måste ha en språklig anknytning.

”Vad har vi? Vi har en 76 år gammal tant som heter Barbara Bergström, född med det ännu osexigare namnet Bärbel Röder, som nästan omärkligt långsamt dränerar svensk skola på all dess kvalitet inifrån, tillsammans med en gammal fryntlig DN-farbror.

Barbara Bergström skulle, på sin karga tysk-engelsk-svenska, kunna berätta om att hennes skolkoncern minsann har jättegoda resultat i deras betygskataloger – trots att deras elever har sällsynt knapp tillgång till lärare med en svensk lärarlegitimation.

De som tagit upp jakten och försökt avslöja hur vår skola kastats in i en ohelig Bermuda-triangel av marknadisering, politikerpåtvingad självsvält och rent och skärt utbildningssvindleri är en gammal hjärntrött SO-majje iförd svampplockarskjorta och en före detta utbränd ekonomiassistent som driver semi-ideell tankesmedja på halvtid. Marcus Larsson och Åsa Plesner intervjuar inga strippor utan skärmdumpar utdrag från kommunala budgetrapporter: svart Times New Roman-text på vit bakgrund med knastertorra ord som ”kostnadseffektivitet” och ”generella effektiviseringskrav” i centrum. Den lilla tankesmedjan Balans har heller ingenting monetärt att vinna på att avslöja det svenska utbildningssystemets systematiskt framavlade avarter; de kan själva inte göra sig några Hollywood-sexiga klipp på att vårt världsunika skolbygge skulle rasa samman…”

Och vidare:

”Känns det igen? I Sverige har vi i dag en skola där i princip vem som helst tillåts starta skola i princip när och var som helst. De får anställa vilken gynnare som helst till att vara lärare i deras klassrum – och de kan, i princip, uppmana dessa obehöriga lärare att sätta hur höga betyg som helst på vilka prestationer som än har tagit plats innanför skolväggarna.

Vi har ordnat oss en marknad där den mest hyllade och effektiva av aktörerna, Internationella Engelska Skolan, är den som har lägst lärartäthet och lägst grad av svensk lärarbehörighet. Vi hyllar en koncern som ägs av okända riskkapitalister i Benelux-området och som pedagogiskt drivs runt på en marknadsförd idé om ”ordning och reda” (även om mätningar visat att just ordningen och redan är högst alldaglig) och på att utländska daglönare till icke-legitimerade lärare är här i Sverige på nåder, så länge som de sätter höga och fina betyg på eleverna. Det är också en pedagogisk idé som går ut på att ingen svensk elev talar svenska, trots att all skolforskning pekar på hur viktigt det är för inlärningsprocessen att få ta sig an ämnen på det förstaspråk man behärskar överlägset mycket bättre än den ungdomliga Netflix-engelskan.”

Läs hela artikeln här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Söndagens svenskspråkiga sång

Arne Rubensson - Momma dääns 

Söndagens svenskspråkiga dikt

GUDARNE DANSA

Vi glädjas de helige gudar, vi draga
de åldrige vise sin värld att behaga
på nytt som i urtidens domnande saga
med guldkar och harpor och cittror och kransar
i festliga dansar
och sol kring Elysiens fält?

För länge i svarta och skrämmande skrudar
de suttit och sått som fördömande gudar
sitt hot kring de dödliges tält,
för titt kom det skallande skräckbudet "fall ej",
för titt hade dånet av domsordet "skall ej"
i åskor från höjderna skrällt.

Den eviga lustan att önska försvann ej,
och evigt fientligt kom "vill ej" och "kan ej",
"jag vill ej, jag kan ej, jag skall ej försaka"
i vilda förtvivlade ekon tillbaka
ur Orciska djup att Elysium skaka,
förbannande, skränande gällt.

För rikt i vart träd hängde frukten förbjuden
att fresta till brott emot gudomsbuden,
än prålande fräckt i den varmtröda huden,
än hycklande oskyldigt skär.
Se mannen är man, se kvinnan är kvinna,
av törst efter famntagens lust de betagas,
de dåras, de dragas,
de rodna, de brinna,
av trotsiga sinnens begär.
Och brott väckte brott, och så hopades brotten,
och släkten och folk sjönko dömda till botten
av Orcus, där dödskvalet är.

Och gudarne själva att icke förföra
ej vågade längre ambrosian röra,
ej nektarpokalernas rand.
Och gudarnes lycka blev gömd under haven,
föryngringens dryck blev i bergen begraven
på vinken av Åskarens hand.

Och åren förrunno, och seklerna gingo,
och kval var den föda, som gudarne fingo,
och ålderdom blev deras dryck.
De stapplade årbräckta kring vid sin krycka
i törst efter ungdom och svält efter lycka
och böjda av sorgernas tryck.
Och pestens och febrarnes skydrag drogo
hän över de fält, som i solsken logo
av hälsa och liv och vår,
och pesten förödde, och febrarne slogo,
och många odödlige dogo
av hemska spetälska sår.
Och solarnes värme begynte att mattas,
och födandets livssaft begynte att fattas
till sist i vart avlande grand,
all glädje försvann från Elysiens lunder,
all skönhet, all frihet, all kärlek gick under
i gudars och människors land.

Gudarne dansa, gudarne dansa,
högtidligt de dansa och tågande kransa
sin tinning med vinranksblad,
i takt gunga skäggen, de grånade sida,
i takt fladdra mantlarne vita och vida,
och starkt dånar harpa, och högt klingar cittra,
strängarna glittra, strängarna glittra
i tågande, dansande rad.
Vid gudarnes sida
gå grånade blida
gudinnor, som kärligen le och kredensa
ur skinande gyllene kar
i ädelstensmuggar, som tindra och glänsa,
föryngringens dryck åt envar.
Högtidligt i dans kring Elysiens slätter
fullbordas den fest, som i grubblande nätter,
till lärdom och tröst för de skapades ätter,
beslutats i gudarnes råd.
De skapade undra och fröjdas och dricka,
gudarne nicka, gudarne nicka
åt alla i huldhet och nåd.

Gustaf Fröding

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)