Jag sorterar material ur mitt privata arkiv. Vad ska slängas, vad sparas? Här finns inte bara egenproducerat utan också sådant som jag själv inte är upphovsmannen till, som andra har skrivit till mig eller som jag har ärvt, också sådant som jag har klippt och klistrat in. Eftersom detta är skriven text, faller det språkliga och stilistiska genast i ögonen.

Några brev från en kusin till min far, ställda till dennes broder, vid mitten av 1930-talet:

Grabben är hemmansägarson, har just gått ut folkskolan och skaffar sig ingen fortsatt utbildning. Han tar över marken och hemmanet (som egentligen inte är mycket mer än ett torp). Han har inte varit vidare boksynt, alltid arbetat med händerna. Det yrkeskunnande han använt sig av har varit traderat, inte förvärvat. Han arbetade under hela sitt liv i skogen och i ladugården, i åkerlyckorna och svinstian, inte med papper och penna. Ibland sköt han vilt och anrättade detta.

Och så finner jag brev, av denne trettonåring. Skrivna med en vårdad, för att inte säga vacker handstil, med rundade bokstäver, alla i samma höjd, med sammanhållna ordgrupper, satskommatering. Han vet, när han ska använda verbens pluralformer; han kan skilja mellan subjekts- och objektspronomina (de/dem); alltid fullständiga satser, med subjekt och predikat; genomgående rättstavat. Nej, han gammalstavar inte, han skriver – drivet –som han har lärt sig.

Så fascinerande! Denne man, som jag kände och umgicks med, så länge han levde (till 2009), talade alltid dialekt (nordöstskånsk), det kunde ta en tid, innan man hade avkodat allt han sade, men han skrev – också upp i åren – på oklanderlig rikssvenska, och han förvanskade inte sin handstil, där ingenting gick att missförstå. Detta blev en del av hans natur. Han skrev aldrig för tryck, enbart för privat kommunikation.

Jo, visst kommer jag att bevara och arkivera dessa brev! De är samtids- eller kanske snarare dåtidsdokumentation. De handlar om en bondson, som hade ordet i sin makt – han diktade också visor att sjungas i familjekretsen. Men han framträdde inte i offentligheten, han gjorde ingen karriär. Som trettonåring födde han upp kaniner. Han var ordentligheten och vänligheten själv.

Jag föreställer mig, att denne min faders kusin Bertil Jönsson, från Örkened, född 1921, måste ha varit en idealisk språkvårdare – och detta bara genom sin egen språkliga praktik. Han skrev inte som han talade, och han talade inte heller som han skrev. Han förmådde hålla dessa bägge funktioner i sär. Hur svårt kan detta vara i vårt nutida genomkommunicerade, överutbildade samhälle?

Troligen har hans exempel fått den indirekta konsekvensen, att jag så gott som var dag i min handskrivna journal försöker leva upp till hans språk- och stilnivå. Förvisso: allt måste vara förståeligt och bör vara en fröjd för ögat. Så enkelt självklart.

Anders Björnsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)