Söndagens svenskspråkiga sång

Molly Sandén - Jag e (vierge moderne)

Söndagens svenskspråkiga dikt

Vierge moderne

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor...

Edith Södergran

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

(Texten är hämtad från Nationella Språkbanken)

Språkteknologi handlar om hur människans språk är uppbyggt och hur en dator kan programmeras för att hantera mänskligt språk.

Språkteknologi är ett centralt område för vår språkanvändning och utvecklingen av svenskan. Språktekniska produkter genomsyrar stora delar av samhället. Det handlar bland annat om dikteringsprogram, datoruppläst e-post, söktjänster på nätet, telefontaltjänster och automatisk textsammanfattning.

Enklare och bättre kommunikation

Målet med språkteknologi är att förenkla och förbättra kommunikationen mellan människor och mellan människor och datorer. Det kan handla om att du tack vare en automatiskt uppläst översättning kan prata svenska i telefonen med någon som pratar arabiska, att du kan prata in en text i datorn i stället för att använda tangentbordet eller att din text blir automatiskt språkrättad av datorn.

Exempel på språkteknologiska områden

• Maskinöversättning
• Informationshantering
• Skrivverktyg
• Elektronisk språkinlärning
• Dialogsystem
• Taligenkänning
• Talsyntes
• Textanalys
• Elektroniska lexikon
• Tal- och textkorpusar
• Teknik och språkresurser

Teknik och språkresurser

Språkteknologi utgörs av både tekniker och språkresurser (lexikon, korpusar etcetera). Teknikerna tar form som programvara, medan resurserna är den information som programvaran utnyttjar.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

I langt de fleste tilfælde er Modersmål-Prisen gået til en person, som på særlig fremragende vis har bidraget til bevarelse og udvikling af modersmålet, men i 2023 er valget faldet på et projekt, et fællesskab, der brænder for at bevare en af vores mest særprægede dialekter.

Bornholmsk Ordbog er rodfæstet i lokalbefolkningen og har skabt en hel folkelig bevægelse for at beskrive og bevare dialekten på Bornholm. Ved hjælp af især frivilligt arbejde fra over 30 bornholmere under projektleder og redaktør Alex Speed Kjeldsen er der indsamlet enorme mængder data på bornholmsk.

»Kommen ajle, la voss løtta i flokk, så ska ni se, a vi maita’d nokk!« Sådan lød den opfordring, der blev brugt for tidsskriftet Borrijnholmarijn, som udkom i 1920’erne til 1940’erne, og denne opfordring kan såmænd også i dag tjene som motto for det arbejde, som Bornholmsk Ordbog med sine mange frivillige ildsjæle, dygtige forskere og gavmilde fonde allerede er kommet langt med: »Kom alle, lad os løfte i flok, så skal I se, at vi magter det nok!«

Med valget af Bornholmsk Ordbog som modtager af Modersmål-Prisen 2023 ønsker vi at sætte fokus på endnu en dialekt, efter at Rikke Thomsen, der synger på sønderjysk, fik prisen i 2019.

Prisoverrækkelsen samt foredrag om det bornholmske ordbogsprojekt ved Alex Speed Kjeldsen finder sted fredag den 13. oktober kl. 14 på Københavns Universitet på Amager, Søndre Campus, Karen Blixens Vej 8, 2300 København S. Oplysninger om lokale vil fremgå af september-nummeret af Sprog & Samfund og af vores hjemmeside.

Læs mere i Sprog & Samfund 2023/2, som omdeles fra den 6. juni, og på bornholmskordbog.ku.dk!

Dagen før prisoverrækkelsen, torsdag den 12. oktober kl. 10:30, udkommer Mina fossta tuzen or på borrijnholmst (mine første tusind ord på bornholmsk) på Sydbornholms Privatskole, Pederskervejen 75, 3720 Aakirkeby.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Läs denna nyhetsartikel, som förklarar projektet! Det enda man kan reagera emot är att quecha klassificeras som "antikt språk". Det är i allra högsta grad ett levande och stort språk i Peru och flera grannländer.

Observatör

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Lyssna till programmet Språket den 5 juni, inför nationaldagen! Texten är hämtad från webbplatsen.

Ett språk med många främre vokalljud, tystnader och du-tilltal – det är några svar på frågan "Vad är det bästa med svenskan?". Hör en hyllning till svenskan och hur språket lät på Gustav Vasas tid.

• "Vokalljud, är det bästa med svenskan, som ger sånt jäkla fint tryck i svordomar när det behövs 'faaaaaan' är ett ypperligt exempel." Lyssnaren Simon.

• "Svenskan är så lekfull, man kan sätta ihop nästa vilka ord som helst och så blir det nya ord, det är något fint med det. Men det absolut bästa med svenskan för mig är att det är mitt modersmål."Lena Lind Palicki, tillträdande chef för Språkrådet.

• “Svenskan är ett nyansrikt och specifikt språk, samtidigt som det är avskalat och effektivt, vilket gör att somliga felaktigt drar slutsatsen att det är simpelt. Det är också ett lekfullt språk där man enkelt kan hitta på nya ord och göra om befintliga. “ Lyssnaren Dan.

• "Vi har så otroligt lätt för att bilda ny verb. Vi kan skapa verb av nästan vad som helst. Det är inget konstigt att säga 'instagramma' eller 'joxa'. Dessutom har vi de inkoativa verben som 'gulna' och 'tröttna'.Fredrik Lindström, författare och komiker.

• “Det är ett gammalt kulturspråk och är så nyanserat. Jag är glad att jag har svenskan som modersmål, men hade jag haft danska som modersmål hade jag kanske uppskattat det lika mycket, men det tror jag ändå inte.” Henrik Rosenkvist, professor i nordiska språk vid Göteborgs universitet.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

”I Sverige talar vi svenska”, sade dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt. Det var inte riktigt sant, ens normativt, när yttrande fälldes. Det riktades till invandrare. ”Alla i Sverige behöver inte tala svenska”, säger nu den moderate ledarskribenten Karl Sigfrid (Svenska Dagbladet 6/6 2023). Det är däremot sant, också på ett normativt plan. Det riktas nämligen till andra slags invandrare.

De som inte behöver lära svenska är de redan högutbildade, enligt detta synsätt. Medan de som måste lära sig att tala svenska är de som saknar utbildning, för annars kommer de inte att kunna ta del av denna och få en plats på arbetsmarknaden. Invandrad underklass måste därför tvingas att lära sig vårt språk. Överklass och övre medelklass från främmande land bör slippa. Annars drabbas vi av kompetensförluster, enligt Sigfrid. De högutbildade, som har lättare att lära sig ett nytt språk än en analfabet från djungeln eller stäppen, ska få ett fribrev att anstränga sig mindre för att fungera i vårt samhälle.

Hur svårt kan det vara? Svenskar, som tar tjänst i Frankrike, Spanien, Tyskland, förutsätts nog lära sig att kommunicera på dessa inhemska språk, åtminstone elementärt. När svensken Hans Dalborg utsågs till vd för den finsk-svenska storbanken Nordea, tog han en intensivkurs i finska, och efter två veckor kunde han ge en tv-intervju på det språket. För inte länge sedan behärskade medlemmar av den internationella eliten ett flertal språk. Nu ska den nöja sig med engelskan, alltså i praktiken bli en- eller tvåspråkig. Är detta rimligt?

Det kan det inte vara. På kvalificerade yrkesmänniskor måste man kunna ställa krav, också på språklig kompetens och på vilja att lära. En utländsk läkare måste idag genomgå godkänt språkprov i svenska för att få arbeta i vårt land. I vår riksdag talas det uteslutande svenska, ibland stapplande, även av infödda svenskar. Men varför ska inte samma sak gälla för personer inom bankverksamhet, industri och högteknologi, som slår sig ned i vårt land? Också mångspråkighet måste kunna betraktas som en rikedom.

På motsvarande sätt bör givetvis infödda svenskar under utbildning, i unga år, uppmuntras att lära sig flera främmande språk, kanske tre stycken. Det är ingen orimlighet. Alla kanske inte uppnår en sådan status, men fler än idag borde. Kinesiska är ett språk, som skulle kunna attrahera många. Den som antar utmaningen har utan tvivel en fördel i sitt umgänge med kineser på alla nivåer. Bör vi inte se så också på gästarbetare i Sverige?

Anders Björnsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Faktorer som generellt sett påverkar inlärningen av andraspråk

Denna text är hämtad från betänkandet ”Kunskapskrav för permanent uppehållstillstånd” – SOU 2023:25, avsnitt 7.4..Hittills verkar  ingen i dagspressen ha kommenterat eller analyserat detta betänkandet av någon anledning.

7.4.1 Det tar tid att lära sig ett andraspråk

För att förstå vad ett språkkrav innebär behöver det tas hänsyn till hur andraspråksinlärning för vuxna fungerar. Det tar tid att lära sig ett nytt språk, särskilt för vuxna inlärare, och ännu mer för inlärare som har kort utbildningsbakgrund eller inte gått i skolan alls. Forskning visar att det ofta går relativt fort för barn att lära sig ett vardagsspråk, men att behärska det mer avancerade skolspråket tar allt mellan två och åtta år. Hur lång tid det tar att lära sig ett språk beror på hur gammalt barnet var när det kom till Sverige och hur barnets tidigare skolgång sett ut. Vuxna brukar i regel behöva längre tid än barn för att lära sig ett nytt språk.(31)

7.4.2 Individuella faktorer och andraspråksinlärning

I forskning om och diskussioner kring andraspråksinlärning fokuseras det ofta på individuella faktorer, framför allt individens ålder och vilket modersmål han eller hon talar. Det tas också fasta på svårmätbara faktorer som till exempel fallenhet för språkinlärning, intelligens och karaktärsdrag hos den enskilde, t.ex om denne är introvert eller extrovert.(32) Att åldern spelar stor roll för andraspråksinlärning har belagts i många studier. Yngre personer når ofta en mycket hög nivå i målspråket (dvs. det språk man håller på att lära sig), medan äldre sällan eller aldrig gör det. Gränsen mellan yngre och äldre inlärare går redan vid tolv-trettonårsåldern. Att ha ett modersmål som i fråga om struktur ligger nära målspråket underlättar också för att lära sig det nya språket: det är betydligt enklare för personer med engelska, tyska eller nederländska att lära sig svenska än för dem som talar till exempel somaliska, kinesiska eller arabiska. Till de individuella faktorerna räknas också graden av motivation hos inläraren. Motivation i samband med andraspråksinlärning har studerats under lång tid. Bland annat har man inom forskningen skiljt mellan integrativ och instrumentell motivation. (33)

Integrativ motivation uppstår då inläraren vill identifiera sig med målspråket, målspråkstalarna och deras kultur. En inlärare med en hög grad av integrativ motivation är ofta uttalat intresserad av målspråket, folket som talar språket och landets kultur och samhällsliv. Som kontrast till den integrativa motivationen står instrumentell motivation. Denna uppstår då inläraren ser andraspråksinlärningen som en investering, ett verktyg för att uppnå någonting annat. Detta kan vara ett välbetalt jobb, studiemöjligheter eller någon annan praktisk fördel.

Den integrativa motivationen har generellt sett visat sig vara den som gynnar andraspråksinlärningen mest, även om den instrumentella motivationen också visat sig ha signifikanta effekter. Ett generellt problem med forskning om motivation är dock att det är svårt att slå fast ett direkt samband mellan motivation och inlärning, samt att veta hur dessa faktorer förhåller sig till varandra. (34) Nyare forskning har pekat på ett omvänt orsakssamband – nämligen att goda studieresultat leder till en mer positiv syn på målspråket, dess talare och inställningen till att lära sig språket, vilket i sin tur får positiv inverkan på inlärningen.(35)

7.4.3 Sociala faktorer och andraspråksinlärning

Även om individuella faktorer ofta lyfts fram när andraspråkinlärning diskuteras, har den sociala kontextens viktiga roll för inlärning beforskats och dokumenterats sedan 1970-talet. Enligt språkforskaren John Schumann når vissa individer inte längre än de första stadierna vid inlärning av ett nytt språk på grund av psykologiska och sociala faktorer. Med sociala faktorer avser Schumann inlärarens sociala distans till målspråket, dess talare och den kultur som de omges av. Han lyfter fram betydelsen av inlärarens integrativa motivation, som ofta utmärks av ett uttalat intresse för målspråket, människor som talar språket och av landets kultur och samhällsliv.(36)

Liknande teorier stod Howard Giles för, när han slog fast att möjligheten att nå goda kunskaper i målspråket bland annat beror på inlärarens öppenhet för nya förhållanden och influenser, samt att denne känner språklig och kulturell samhörighet med den grupp som talar det nya språket.(37)

I flera andra studier som genomförts sedan 1970-talet har det också lyfts fram det kulturella avståndet som en betydande faktor när det gäller andraspråksinlärning. I dessa studier, där man jämfört andraspråksinlärning bland olika etniska grupper, har man sett att de individer som upplever minst distans till majoritetskulturen – och majoritetsspråket – har bäst resultat vid andraspråksinlärning. (38)

Även om forskare på senare år har kritiserat den statiska synen på etnicitet och kultur som dominerade på 1970-talet, verkar det ändå finnas stöd för antagandet att kulturellt avstånd har betydelse för möjligheterna att nå framgång i andraspråksinlärning. Det kan dock vara svårt att avgöra vilka faktorer som kan knytas till kulturella faktorer och vilka som snarare härrör från strukturella lingvistiska faktorer. (39)

31) Se t.ex Abrahamsson & Hyltenstam (2004), s. 221–250.

SOU 2023:25 Kunskapskrav som integrationsverktyg

32) Abrahamsson (2009), kapitel 9–10.
33) Se t.ex Abrahamsson & Bylund (2012), s. 168–228.
34) Abrahamsson & Bylund (2012), s. 193–194.

Kunskapskrav som integrationsverktyg SOU 2023:25
35) A. a. s. 194.
36) John Schumanns ackulturationsmodell lanserades under 1970-talet, se Abrahamsson & Bylund
(2012), s. 183.
37) Abrahamsson & Bylund (2012), s. 184–185.
38) A. a. s. 182–185.
39) A. a. s. 185.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförvaret)

Årsta Folket Hus den 22 april 2023

Magnus Henreksons tacktal och föredrag i samband med mottagandet av Språkförsvarets hederspris för 2022

Låt mig börja med att uttrycka hur utomordentligt glad jag är över att få detta pris. Att få ett erkännande för sin gärning från ett oväntat håll betyder ofta mer än hedersbetygelser från den egna kretsen. Erkännandets dignitet stärks ytterligare när jag ser vilka som tidigare förärats detta pris.

Vän av ordning frågar sig sannolikt hur en akademiskt verksam nationalekonom överhuvudtaget kan komma i fråga för ett pris som detta? Nödvändiga villkor för att jag alls skulle kunna bli aktuell för priset ligger mycket långt tillbaka i tiden. För det första att jag hade lärare som inte bara talade och skrev korrekt utan som också lärde mig och mina klasskamrater inte bara att skriva grammatiskt rätt utan också att förstå värdet av att kunna uttrycka sig väl, det vill säga korrekt och med precision, på det egna modersmålet i skrift.

Det andra – minst lika viktiga – nödvändiga villkoret för att jag alls skulle kunna bli aktuell för priset har att göra med varför jag blev nationalekonom. Redan flera år innan jag började skolan var det uppenbart för min omgivning att jag var född med en stark åstundan att förstå världen i stort och smått. Jag nöjde mig heller inte med halvsmälta eller delvis ologiska svar på mina otaliga frågor och påföljande ifrågasättanden, vilket ibland blev påfrestande framför allt för mina föräldrar men också för andra vuxna i min närhet.

Vägen till priset

Direkt efter gymnasiet men året innan militärtjänsten studerade jag engelska på Göteborgs universitet. Utbildningen var förlagd vid University of Sussex. Där fick jag tre fyra år äldre studiekamrater som redan läst nationalekonomi. De nästintill oändliga samtalen med dem om hur samhället fungerade, vilka brister som fanns och hur saker skulle kunna organiseras på ett bättre sätt gjorde mig övertygad om att ämnet nationalekonomi hade utvecklat verktygen för att förstå världen och kanske också för att göra den bättre. Redan tidigt i studierna drömde jag – i ungdomlig naivitet – om att kanske få chansen att få göra en SOU (en statlig offentlig utredning) som på något område skulle kunna göra Sverige till ett ännu mer välfungerande och välmående land.

Denna ungdomsdröm om att i framtiden kanske få skriva en SOU vittnar om att den självklara utgångspunkten var den svenska ekonomin och det svenska samhället. En annan självklar sak var att varje nationalekonom värd namnet skulle ha djupa kunskaper om Sverige och dess historia, styrelseskick, institutioner och ekonomiska sakförhållanden. Det förutsatte en omfattande läsning av material på svenska i form av allt från tidningar till regeringstryck och politiska biografier. I takt med att den egna identiteten som nationalekonom konsoliderades kom jag automatiskt att alltmer interagera med de etablerade nationalekonomerna. Dessa var i regel födda på 1930- eller 40-talet och för dem var det en självklarhet att vara allmänbildade och brett belästa. Två av dem var till och med svenska mästare i nutidsorientering.

Dessa erfarenheter stärkte förstås föreställningen att en nationalekonom skulle vara beläst och kunnig om det egna landets förhållanden. Hela utbildningen var också på svenska. Alla föreläsningar var på svenska och mycket material var på svenska även om själva grundläroböckerna på respektive nivå var på engelska. När jag doktorerade 1990 var det samtidigt en självklarhet att avhandlingen och annan originalforskning skulle skrivas på engelska, men eftersom svenska förhållanden och läsning av texter på svenska spelat så stor roll under utbildningen kom många att i sin forskning välja frågor av stor betydelse för det svenska samhället. Själv valde jag att skriva en avhandling för att söka förklara varför Sverige avvek från andra jämförbara i ett specifikt avseende, nämligen den offentliga sektorns storlek.(1)

Agnar Sandmo, född 1938 och en av Norges mest framstående akademiska ekonomer under efterkrigstiden, sätter fingret på detta på ett bra sätt. I sina memoarer skriver Sandmo att ”det är speciellt att skriva på sitt modersmål; man frigörs, blir friare och lyckas på ett bättre sätt att uttrycka sitt sanna jag”. Sandmo fortsätter med att säga att ”en idealisk norsk ekonom publicerar både på engelska och norska, på engelska när hon eller han har originalresultat att presentera för forskarsamhället, på norska när hon eller han kommunicerar forskning till en bredare krets av inhemska läsare eller analyserar aktuella ekonomisk-politiska problem.”(2)

Man ska inte sticka under stol med att det finns många fördelar med att använda engelska i forskning och undervisning. Det öppnar en större marknad genom att forskare kan publicera sig i internationella tidskrifter, kommunicera med utländska forskare, bygga vidare på forskning som bedrivs i andra länder och nå ut till fler människor i världen. Lärare och studenter kan rekryteras från andra delar av världen och internationellt studentutbyte medför betydande kulturella fördelar. Men att använda modersmålet har också många fördelar. Det gör det lättare att undervisa om inhemska institutioner, historia och förhållanden av hög relevans. Det blir också lättare att tillämpa ekonomisk analys på specifika inhemska förhållanden som inhemska studenter sannolikt är bekanta med, snarare än, säg, från den amerikanska ekonomin. Risken för ytlig inlärning minskar och studenterna blir bättre förberedda för ett yrkesliv i sitt hemland. All internationalisering till trots har fortfarande över 90 procent av alla studenter på svenska universitet en svensk gymnasieexamen och en överväldigande majoritet av dem kommer att spendera i stort sett hela sitt yrkesliv i Sverige.

Enligt min uppfattning var det vid tiden för min doktorsexamen en bra balans mellan användningen av svenska och engelska i utbildningen. För egen del har min akademiska gärning i högsta grad kommit att präglas av den balans som då gällde. Jag har nästan alltid hittat mina forskningsfrågor i det svenska samhället där jag sett något som är angeläget att förstå och finna lösningar till. Ofta har jag skrivit en bok eller längre artikel på svenska först, både för att öka min egen förståelse av det aktuella fenomenet och för att få återkoppling från dem det berör. En del i denna process har varit att hålla föredrag, delta i paneler och debattera för en annan publik än den strikt akademiska. Sedan 1990 har jag uppträtt mer än tusen gånger i sådana sammanhang. Först därefter, då jag har tyckt mig förstå frågan och den relevanta institutionella kontexten, har jag i dessa fall fördjupat och ”vetenskaplifierat” analysen för att söka publicering i internationella forskningstidskrifter. Resultatet är en omfattande produktion på svenska: ett tjugotal böcker, 135 längre essäer och antologibidrag på svenska samt över 200 debattartiklar och populärvetenskapliga artiklar i ledande tidningar och svenska tidskrifter.

Stängd karriärväg

Min karriärväg står inte längre öppen för dagens unga nationalekonomer. Förutom på grundnivån sker i dag all undervisning på engelska vid de större universiteten. Det innebär i praktiken att studenterna läser mycket lite om det egna samhället. Betoningen hamnar i stället på det konceptuella, universella och hypotetiska. I den mån analysen i kursmaterialet baserar sig på faktiska förhållanden, så tenderar exemplen och de fakta som anförs att i allt högre grad vara hämtade från de ledande länderna, med stor övervikt för USA.

Enligt den gängse internationella måttstocken är svensk nationalekonomisk forskning bättre än någonsin. I hög grad är det fråga om högklassiga empiriska studier baserade på svenska data där de mest sofistikerade statistiska metoderna nyttjas. Däremot är det inte alls säkert att forskaren vet särskilt mycket om kontexten, det vill säga de faktiska förhållanden som genererat de data som analyseras. Den forskare som inte är väl insatt i forskningsfrågans kontext kan mycket väl ändå lyckas övertyga redaktörer och sakkunnigbedömare i de vetenskapliga tidskrifterna om det egna arbetets kvalitet, vilket är vad som numera avgör hur framgångsrik forskarkarriären blir. Däremot blir det betydligt svårare för den som är okunnig om kontexten att övertyga andra viktiga intressenter – politiker, allmänhet, opinionsbildare, relevanta myndigheter – om den egna forskningens lödighet.

Det finns sällan utrymme i de vetenskapliga tidskrifterna för sådan kontextualisering. Forskning av ekonomer om ”perifera ekonomier” anses mindre relevant, vilket motverkar den typ av detaljerade jämförande analyser som kan behövas för att förstå komplexa motiv och preferenser och de beteenden som blir följden. Utrymmet blir starkt begränsat för att beakta kulturellt betingade skillnader i motiv eller preferenser, för att inte tala om skillnader i perception, uppmärksamhet, känslor, moral, omdöme och resonemang.

En förståelse för ekonomiska teorier och modeller är viktig. Men det är också viktigt att förstå hur dessa spelar in i det aktuella sammanhanget och hur studieobjekten påverkas av lokala förhållanden och kulturella egenheter. Att använda det egna modersmålet när man studerar sin egen inhemska kultur är ofta avgörande för att få kontextuell förståelse.

Till detta kommer att studenter fortfarande behöver kunskap om lokala institutioner och strukturer på alla nivåer av sin utbildning. Om all undervisning och allt kursmaterial är på engelska, måste en hel del lokala institutionella detaljer och sammanhang utelämnas av en uppenbar anledning: de relevanta texterna är inte tillgängliga på engelska. I stället för att lära sig hur Riksbanken bedriver penningpolitik i Sverige och vilka lagar som styr dess verksamhet, lär sig studenterna om det amerikanska Federal Reserve-systemet och hur det fungerar. Om dessa studenter sedan börjar forska ligger det nära till hands att deras forskningsidéer och forskningsbidrag kommer att vara mindre inriktade på frågor av inhemsk betydelse. Många av de viktigaste ekonomisk-politiska institutionerna i Sverige, såsom Riksbanken, finansdepartementet och arbetsmarknadens parter, har dessutom sin kommunikation på svenska, vilket dessa studenter kommer att vara mindre väl förberedda för om de sen kommer att arbeta som nationalekonomer i myndighetssverige.

Bolognaprocessen driver på utvecklingen

Utvecklingen får också bränsle av det faktum att en allt större andel av de nydisputerade som anställs på meriteringstjänster (postdoktor, biträdande lektorstjänster och forskarassistenter) vid svenska universitet rekryteras från utlandet. I dag besätts tre fjärdedelar av dessa tjänster med personer med utländsk bakgrund sett över samtliga ämnesområden. Andelen är långt högre i nationalekonomi och närmar sig 100 procent inom de mest avancerade naturvetenskapliga områdena på de ledande universiteten. De som har disputerat utomlands saknar i regel tidigare kontakt med det svenska språket och det svenska samhället. Formellt sett är de skyldiga att inom rimlig tid – i praktiken ett par år – ha lärt sig svenska så väl att de kan undervisa på svenska. Men detta krav upprätthålls inte, trots att svenska universitet och högskolor med några få undantag är statliga myndigheter och därmed har svenska som administrativt språk. (3)

Trenden mot en anglifiering av den akademiska världen har fått ytterligare fart i Europa genom Bolognaprocessen, vars övergripande mål är att skapa ett europeiskt område för högre utbildning (EHEA) baserat på internationellt samarbete och akademiskt utbyte som är attraktivt för europeiska studenter och personal såväl som för studenter och personal från andra delar av världen. Processen omfattar samarbeten mellan ministerier, lärosäten, studenter och personal från 48 länder. (4)

Det uttalade syftet med Bolognaprocessen är att underlätta rörligheten för studenter, akademiker och personal inom högre utbildning. Detta mål ska få EHEA-länderna att standardisera sin examensstruktur och sina kvalitetsbedömningar och undanröja hinder som härrör från att länderna har olika modersmål (i EU finns 24 officiella språk). Det är då oundvikligt att engelskan tar över och fungerar som lingua franca. Resultatet blir en ökad användning av engelska som undervisningsspråk och den något märkligasituationen att det språk som blir alltmer dominerande inom EU-ländernas högre utbildning endast är nationellt språk i ett av de 27 medlemsländerna – Irland med 1,2 procent av EU:s befolkning.

Universitetens dubbla roller som inhemska institutioner och som främjare av Bolognaprocessen är inte alltid lätta att kombinera. Precis som i Sverige är universitetssektorn i de flesta europeiska länder en del av den offentliga sektorn. Det administrativa arbetsspråket är därmed det officiella nationella språket.

Här är viktigt att poängtera att utvecklingen inte på något sätt är begränsad till de teknisk-naturvetenskapliga ämnena och nationalekonomi. På det samhällsvetenskapliga området har utvecklingen gått längst inom nationalekonomi, men utvecklingen pekar i samma riktning inom statsvetenskap, sociologi och företagsekonomi. Vad gäller statsvetenskap är det redan idag svårt att hitta lärare i den yngre generationen som kan undervisa initierat om svensk politisk historia, ett helt centralt delområde inom svensk statsvetenskap.

Kursutbud och kursinnehåll förändras gradvis över tid och det går inte att komma ifrån att lärare och forskare helst vill undervisa på de områden de behärskar bäst. Det är därför oundvikligt att utbud och innehåll i betydande utsträckning kommer att återspegla det de universitetsverksamma själva forskar om. Ju mer den egna forskningen distanserar sig från inhemska förhållanden och frågeställningar, desto mindre utrymme kommer det nationella och särpräglade att få i undervisningen.

Behövs motkrafter

Den utveckling jag skisserat här fortgår med full kraft och sprider sig från ämne till ämne. Inte heller humaniora är förskonat. Det betyder inte att vi ska ge upp. Det är aldrig för sent att stoppa utvecklingen och hitta en rimlig balans vad gäller användningen av svenska och engelska vid svenska universitet och högskolor. I förlängningen är detta helt nödvändigt om svenskan alls ska överleva som akademiskt språk vid sidan av engelskan. Språkförsvaret har här en utomordentligt viktig uppgift som opinionsbildare och påtryckningsorgan.

Om svenskan inte sakta men säkert ska degraderas till ett språk som i första hand används som ett muntligt språk i familjen och i informella sociala sammanhang, ungefär som etniska diasporor använder modersmålet i USA, då måste skolämnet svenska betonas betydligt mer än i dag.

Skolan är obligatorisk upp till 16 års ålder därför att vi där lär oss vad som kallas biologiskt sekundära förmågor.

Det är sådant som våra hjärnor är kapabla att lära sig, men då dessa kunskaper och förmågor tillkommit sent i vår evolutionära historia sker inte inlärningen automatiskt. I stället krävs systematisk träning och ansträngning för att tillägna sig dem. Skriftspråket är ett viktigt exempel. Till skillnad från muntligt språk (på modersmålet), vilket vår hjärna är utformad för att lära sig mer eller mindre automatiskt, så krävs avsevärd ansträngning för att tillägna sig ett korrekt och avancerat skriftspråk. Likaså kräver ett avancerat skriftspråk ett betydligt större ordförråd än den tillägnar sig som endast behärskar det talade språket. Ett stort ordförråd på modersmålet tillägnar man sig inte genom att plugga gloslistor utan indirekt genom omfattande läsning på ett stort antal områden. Här har dagens skola hamnat helt fel med sitt ökade fokus på muntlig framställning och ett ökat utrymme för film och bild i undervisningen.

En ökad betoning av ämnet svenska i skolan är viktigare än någonsin av ytterligare ett skäl: den höga andelen elever med annat modersmål än svenska. I dag växer en majoritet av alla barn upp i en kommun där mer än en fjärdedel av eleverna har utländsk bakgrund; antingen är eleverna själva eller båda deras föräldrar födda utomlands.(5) I kommuner som Malmö, Botkyrka och Södertälje är andelen över 50 procent och på grund av segregeringen finns det skolor där nära nog samtliga elever har utländsk bakgrund.

När det gäller elever med utländsk bakgrund betonas alltid behovet av att de behärskar sitt hemspråk väl för att kunna tillgodogöra sig övriga skolämnen, inklusive svenska. Här skymtar en paradox: om hemspråket är så avgörande för kunskapsutvecklingen hos elever med utländsk bakgrund, varför betonas inte vikten av att elever med inhemsk bakgrund behärskar svenska på avancerad nivå av samma skäl? Låt mig avsluta mitt tal med denna retoriska fråga och med att än en gång framföra mitt varma tack för att ni valt att hedra min gärning på detta sätt.

Kort om pristagaren

Magnus Henrekson är professor i nationalekonomi och var vd för Institutet för Näringslivsforskning (IFN) 2005–2020. Han var t.o.m 2009 innehavare av Jacob Wallenbergs forskningsprofessur på Handelshögskolan i Stockholm. Han disputerade vid Handelshögskolan i Göteborg 1990 på avhandlingen An Economic Analysis of Swedish Government Expenditure. Under 1990-talet sökte han i flera projekt hitta förklaringar till varför den ekonomiska tillväxten varierar mellan länder. Sedan slutet av 1990-talet forskar han huvudsakligen om entreprenörskapets ekonomi och företagsklimatets bestämningsfaktorer. Han har på senare år i sin forskning också analyserat den svenska skolans kvalitetsproblem.

Förutom sina akademiska meriter har han erfarenhet från internationell bankverksamhet (1981–83) och en omfattande erfarenhet som rådgivare, styrelseledamot och föredragshållare i ett stort antal sammanhang såväl i näringslivet som i den offentliga sektorn.

För ytterligare information och länkar till pristagarens arbeten, hänvisas till hans personliga webbplats.

1) Utgiven 1992 med titeln An Economic Analysis of Swedish Government Expenditure (Aldershot: Avebury).
2) Sandmo, Agnar (2019), Mitt liv som økonom. Oslo: Cappelen Damm Akademisk. Min översättning från norskan.
3) Karlsson, Susanna (2017), ”Språkpolitik vid svenska universitet och högskolor”. Rapport nr 8 från Språkrådet. Stockholm: Institutet för språk och folkminnen.
4) Bonjean, Dominique (2018), ”The Bologna Process and the European Higher Education Area”. Education and Training – European Commission. Bryssel. The Bologna Process and the European Higher Education Area | European Education Area (europa.eu).
5) Kärnä, Anders (2023),”Skolan förmår inte lösa integrationen”. Kvartal, 7 mars.

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)