I en artikel i Dagens Nyheter den 8 mars behandlade Alex Schulman den språkliga standarden i Melodifestivalens låttexter.  Han skrev avslutningsvis:

”Det blev värre när de började sjunga. Nivån på musiken i den här musiktävlingen är nu på en historisk låg nivå, det är så debilt att man knappt vet om det ens är musik längre, kan det ha hänt något, kan formatet stegvis gjort sig av med melodierna, utan att vi riktigt märkt det? Kvar tycks bara finnas olyckliga ljud, sorgliga läten, missklanger och någon form av oroliga takter.

Med låttexterna är det ännu värre ställt. De är så infantila att de tycks driva språket mot en existentiell kris, en kris som känns mer och mer akut ju längre in i programmet vi kommer, och när någon gravallvarligt sjunger ’vi tar kommando, vi går loco, loco, är ni med, bailando’, ja, då händer det, språket går faktiskt sönder, det krackelerar under tyngden av idioti, ’oh la la, comme ci, comme ci, comme ça, åh detta glitter, nu tar vi vår plats, banne maj’, allt rasar, för det betyder ingenting.

Och jag inser att det är en rätt betydande sak att uppleva, stort och mäktigt, när ett språk går sönder, som när en glaciär går ner i ett hav med ett dån, kvar finns bara ord som guppar i svallningarna, stumpar av meningar sammansatta av någon som glömt vad orden en gång betydde, ja, ’vi går prop-pop-pop’, sjunger någon olyckligt på scenen. ’Vårt nya motto är dansez, dansez, allez, allez’.

Det är en fasa och en sorg att se ett språk dö, men på scen är de galna av eufori, de sjunger om en glädje som ’skiner som hundra solarier’ men plötsligt blir de högtidliga när de sammanfattar budskapet, ett slags testamente: ’Jag ser mitt liv i panorama, vi är inte lovade mañana.’

Det är nästan sakralt. Orden är där, det låter som nåt som har substans, innebörd, men det betyder absolut ingenting, för språket har gått sönder. Det finns inte längre."

Läs vidare här!

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)