Sant om lärare! Men det framgår inte i vilken årskurs eleven går - kanske mellanstadiet?

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Tack för den aktuella artikeln, även om jag inte förstår varför det behövs global forskning för att påvisa något så uppenbart. Det är bara att titta i en något sånär välansedd vetenskaplig journal för att förstå problemet, och jag bifogar referenser till tre artiklar, som landat i min mailbox det senaste halvåret, utan att jag i något avseende bett om at få tillgång till dem.

I övrigt har jag svårt att se vad artikelns tes är. Personligen drar jag slutsatsen att man som forskare måste se till att behärska det engelska språket. Doktorander i alla länder bör därför se till att de har goda kunskaper i engelska när de börjar sin forskarutbildning.

Jag ska inte gå in i någon djupare sifferexercis, men jag blir förvånad över vissa uppgifter, och några kommentarer måste jag ändå ge.

• ”Jämfört med en doktorandkollega som råkar ha engelska som modersmål behöver du (d v s den icke engelskspråkige doktoranden, min anm) 91 % mer tid för att läsa en artikel på engelska. Detta motsvarar tre veckor per år för att läsa samma antal artiklar.” Kommentar: Om tre veckor utgör 91 % av den årliga tid för läsning av artiklar en engelskspråkig doktorand spenderar per år, innebär det att denne/denna bara ägnar 3,3 veckor (132 h) per år till att läsa artiklar. Den icke engelskspråkige doktoranden skulle då inte behöva använda mer än 252 h per år (6,3 veckor), vilket knappast torde räcka ens för en engelskspråkig doktorand. Då förstår jag mycket väl att kvalitén på forskningen sjunker, oberoende av doktorandens modersmål.

• ”Först behöver du 51 % mer tid för att skriva uppsatsen”. Kommentar: Över 40 års forskningserfarenhet säger mig att det tar i medeltal 6 månader att få ihop en uppsats. Naturligtvis varierar det inom vida gränser, men 6 månader är ett rimligt medelvärde, vilket också leder till tumregeln att en sammanläggningsavhandling bör bestå av 6 uppsatser. Om vi då gör det tvivelaktiga antagandet att hela tiden går åt till att skriva, innebär det att den icke engelskspråkige doktoranden kan skriva en artikel på 9 månader, vilket givetvis innebär en fördröjning jämfört med den engelskspråkige, men inte någon större nackdel. Om vi istället, något mer realistiskt, antar att själva skrivandet tar 1/4 eller högst 1/3 av den totala tiden för att få ihop uppsatsen, kommer förseningen inte att överskrida en månad.

• Sedan behöver du (doktoranden, min anm) sannolikt någon som korrekturläser din text”. Kommentar: Här har naturligtvis handledare och examinatorer en väsentlig uppgift. Just korrekturläsning av doktorandernas alster torde vara en av handledarnas viktigare uppgifter, och kostnaden för detta kommer då att landa som handledarlön. Nätverkande vid konferenser kan också ge kontakter med reellt engelskspråkiga kollegor, som kan användas som ”bollplank” och granska språket, om inte forskningsarbetet är strängt konfidentiellt.

• ”I genomsnitt kommer dina (doktorandens, min anm) artiklar att refuseras 2,6 gånger oftare av tidskrifterna.” Kommentar: Personligen anser jag att det accepteras alltför många artiklar (se bifogade titlar), och det släpps igenom alltför dålig språkbehandling. Jag kan enkelt hålla med om att de artiklar, jag ger som exempel, alla kommer från ”forskare” som inte har engelska som sitt modersmål, men jag vill inte lägga ansvaret för den låga nivån och språkhanteringen på att de är skrivna av icke engelskspråkiga. Det handlar snarare om att universitet i vissa länder inte håller en tillräcklig nivå för att bedriva forskning, men man förväntas ändå publicera. Men det är ett annat problem. Jag vill också framhålla att de idag att det idag finns alltför många tidskrifter, som utger sig för att var internationella och vetenskapliga. Men det är också ett annat problem, även om de hänger ihop.

Exempel på artiklar med dålig nivå och språkbehandling:

Majhi M ”Performance Analysis of Hot Rolling Mill to Improve Productivity and Reduce the Production Cost and Scrap Value” International Journal of Modernization in Engineering Technology and Science, Vol 05 (2023) No 6, pp 3068 – 3087.

Nwachukwu P U, Oluwole O ”Effect of Rolling Process Parameters on the Mechanical Properties on Hot–rolled St60Mn Steel” Case Studies in Construction Materials, Vol 6 (2017), pp134 – 146.

Kumar R, Singh L, Singh Y, Singh A ”Influence of Metal Temperature on Strength of Rolled Steel Product” International Journal for Scientific Research & Development, Vol 1 (2013) No 9, pp 1716 – 1719.

Vänliga Hälsningar

Sven–Erik Lundberg

Professor Emeritus i Maskinteknik (med totalt 6 års studier i engelska)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)

Hets mot språkpoliser pågår. Dessa har alltid varit mina vänner. Redigerare, korrekturläsare! Liksom för övrigt alla poliser (utom möjligen Säkerhetspolisen). Jag kallar dem ibland äkthetskontroller, de där språkpoliserna: ”Så där kan du inte säga! Så där kan du inte skriva!” Eller livräddare. Och alla felfinnande läsare och lyssnare. Tack för dem!

Det handlar om vad jag, i brist på ett bättre ord, skulle vilja kalla språkkvalitet. Och det är inte samma sak som påtvungen anpassning till en fastlagd standardsvenska. Utan om ett förhållningssätt. Om variationer på eller utvikningar kring en accepterad normal – och om att forma personliga uttryckskoder (pluralis!), tillämpbara i olika sammanhang.

Som jag uttrycker mig här och nu skulle jag inte uttrycka mig i en akademisk uppsats. Där råder – eller borde råda – andra, allmänt omfattade språknormer. Ett kvalitetsmedvetande alltså. När så inte är fallet, lägger man – i alla fall jag – det lärdomsprovet åt sidan. Jag ser redan efter några rader, att det rör sig om vad en av mina vänner har benämnt ”meriteringsmakulatur”. Ett förbaskat otyg, helt enkelt.

Nej, när jag skriver till nätdagboken, vill jag låta (jag högläser ofta mina texter, innan jag sänder in dem) på ett speciellt sätt. En smula prövande, kanske också slängigt. Kåseriskt kanske. Det är just så som man – jag – inte vill att en talare i Riksdagens kammare eller en präst i predikstolen ska låta. Av dem kräver jag en retorik av ett högre slag. (Är det just därför – att de inte uppfyller kravet – som jag så sällan lyssnar till riksdagsdebatter eller går i högmässan …?)

Språkkvalitet – det går faktiskt inte ut på gnäll, det är en källa till glädje. Skolundervisningen skulle ge den nödvändiga basen: grammatik, läs- och hörförståelse, lusten att skriva (också teckna, deklamera, konversera). Sedan följer självfostran, ungefär som man tränar sin kropp, lär sig att laga mat, ser en kritiker (eller en bråkstake) i ögonen. Du måste behärska dina redskap – och behärska dig!

Hetsen mot språkpoliser löper parallellt med litteraturkritikens förlorade status och snara försvinnande i massmedierna. Samtidigt blomstrar skrivarkurser, egenpubliceringar. Radioföljetongen tas bort efter många, många år; scenteatern blir allt mer fysisk, allt mindre verbal. Kontrollinstanserna blir färre, de språkkriminella förökar sig. Ett gäng är de.

Jag tänker mig att liksom det militära försvaret av landet under flera decennier avvecklades till ett skamligt minimum och därför måste återställas, till stora kostnader, så måste språkförsvaret också upprustas, förses med de nödvändiga redskapen, handledningarna, förebilderna. Och det måste också få svida och kosta, i språkanvändningen.

Anders Björnsson

(före detta skolpolis i grundskolans mellanstadium)

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)