I artikeln ”En överlägsenhet märks i debatt om minoritetsspråk” i dagens Svenska Dagbladet skriver Lena Lind Palicki med anledning av boken ”Sveriges nationella minoritetsspråk. Nya språkpolitiska perspektiv ”(red: Tommaso Milani och Linus Salö) avslutningsvis:

”Av boken kan man lära att det inte är tillräckligt att språk får erkännande som minoritetsspråk för att ge den skjuts som behövs. Språkens fortlevnad handlar inte heller nödvändigtvis om att fler modersmålstalare krävs – det behövs fler talare överhuvudtaget. För det krävs både pengar och idogt arbete, av både det offentliga och av eldsjälar och aktivister.

Men hur minoritetsspråkspolitiken och arbetet för respektive språk ska utformas måste vara avhängigt av språkens skilda villkor och historia, och inte klumpas ihop till bara ett sätt. ”

Det är naturligtvis helt sant att det inte räcker för att ett minoritetsspråk ska överleva att det erkänns av statsmakten och/eller beviljas statsstöd. Det är inte ens ett nödvändigt villkor. Det vittnar älvdalskan i Sverige om. Älvdalskan har hittills inte erkänts av Sveriges regering och riksdag som minoritetsspråk, vilka i stället karakteriserar älvdalskan som en dialekt trots att alla oberoende lingvister klassificerar den som ett eget språk. I den frågan har regering och riksdag hittills alltid understötts av Institutet för språk och folkminnen, som Lena Lind Palicki tillhör.  2015 skickade Mats Blakstad och nio andra språkvetare  in en ansökan om en internationell språkkod hos SIL International. Detta försökte Anna Westerberg som företrädare för Institutet för språk och folkminnen att förhindra. Språkförsvaret stödde självfallet Mats Blakstads initiativ och argumenterade emot Anna Westerberg i ett brev till SIL International. SIL International skapade en internationell språkkod åt älvdalskan.

 Det avgörande skälet till att älvdalskan har överlevt är att älvdalingarna själva vill att den ska överleva och att de för en aktiv kamp för språkets fortlevnad.

De minoritetsspråk som har störst chans att överleva är de territoriellt koncentrerade. Det innebär att även grannarna liksom även närsamhället talar samma minoritetsspråk, d.v.s det finns alla möjligheter att använda språket regelbundet. Om ett språk används regelbundet, överlever det. Dessutom ökar chansen att hitta en partner, som talar samma minoritetsspråk, vilket underlättar överförandet av språket till nästa generation. Det försvåras om partnern är majoritetsspråkstalare. I  Sverige är samiskan (även om alla varieteter inte är sinsemellan förståeliga), meänkieli och älvdalskan territoriella. Sverigefinskan är inte alls lika territoriellt koncentrerad och dessutom resultat av en sentida invandring i samband med andra världskriget. Svedjefinnarna, som invandrade till Sverige i slutet av 1500-talet, assimilerades språkligt, även om den siste ättlingen som kunde tala finska dog först på 1960-talet.

Med de romska varieteterna och jiddisch, som inte är territoriellt koncentrerade, förhåller det sig annorlunda. De kan i princip bara överleva om talarna tillämpar endogami, d.v.s ingifte. I och för sig har de romska varieteterna överlevt i Europa alltsedan medeltiden, trots att de aldrig varit territoriellt koncentrerade, eftersom endogamin hittills har kompenserat för detta. Jiddisch lever betydligt farligare än de romska varieteterna, eftersom språket i praktiken inte fylls på utifrån. Dessutom torde tendensen till endogami numera vara svag bland jiddischtalarna.

Om ett minoritetsspråk med säkerhet ska överleva krävs att det helst är territoriellt koncentrerat men också att talarna av detta minoritetsspråk medvetet kämpar för dess överlevnad. Det är inte oviktigt att staten ser till att språket ges legalt skydd och ekonomiskt stöd, men om inte talarna själva vill att språket ska överleva riskerar det statliga stödet bara att bli konstgjord andning.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)