Inga-Britt Ahlenius skriver idag i artikeln Landet där ingen behöver ta ansvar i Svenska Dagbladet:

”Vi har svaga processer för att utkräva ansvar från statsråd och regering. Vi har inte ens ett ord för att ställas till ansvar – vi saknar engelskans accountability.”

Svenskan har visst ord för accountability.  Det finns sedan gammalt utmärkta ord på svenska, som uttrycker samma sak som accountability, nämligen ansvarighet eller ansvarsskyldighet.   Jag skrev om detta i denna nätdagbok redan 2008 i form av två inlägg, Går det inte att översätta ”accountability”? - och Än en gång om accountability och vidare Svar till Bo Sjö 2009. De tvä första inläggen genererade många besökare till nätdagboken, hamnade högt upp på Googles träfflista och ledde till många kommentarer.

Det är märkligt att Inga-Britt Ahlenius inte känner till begreppen ansvarsskyldighet och ansvarighet; såvitt jag vet har de i ökad utsträckning återigen dessutom tagits i bruk i den statsvetenskapliga litteraturen.  Det förhållande att Sverige har ”svaga processer för att utkräva ansvar från statsråd och regering” betyder alltså inte att svenskan skulle sakna ord för själva ansvarsutkrävandet. Fokus måste ligga på processerna, som antingen är tillfyllest eller otillräckliga, och i det senare fallet måste man i så fall komma med konkreta förslag på förbättringar.

Så här skrev jag i Än en gång om ”accountability”:

”Vad som avses med ’accountability’ är helt enkelt att företrädare av olika slag, myndigheter och makthavare, ska kunna ställas till svars, göras ansvariga för sina handlingar. Detta kan utan vidare översättas med ’ansvarsskyldighet’ eller ’ansvarighet’. En regering i Sverige är ansvarig inför riksdagen och kan ställas till svars inför denna genom att riksdagen utövar sin kontrollmakt. Denna sker genom konstitutionsutskottet, misstroendeförklaring mot regering eller enskild minister, enkel fråga eller interpellation, genom JO och genom Riksrevisionen. Riksdagen kan också fälla en viktig proposition, vilket ytterst sett kan leda till att regeringen ombildas eller att den avgår med efterföljande nyval. Inga sanktioner av ekonomisk natur tillgrips i dessa fall. Om man vill, kan man naturligtvis kalla det förhållandet att en minister eller en regering tvingas avgå för en sanktion, ja, t.o.m ett valnederlag för den sittande regeringen är i så fall en form av sanktion.”

I artikeln omnämner också Inga-Britt Ahlenius också Estoniakatastrofen:

”Om Estonia skrev haveriutredningen att Estonia vid avgång från Tallinn var sjövärdig. Det var ett utmärkt men lögnaktigt sätt att undvika frågan om ansvar. Den inspektion av Estonia som genomfördes av svenska Sjöfartsverket samma eftermiddag som Estonia lämnade Tallinn visade att hon var behäftad med så många fel att hon aldrig borde ha fått lämna hamn.

Det sensationella har nu inträffat att Statens Haverikommission (SHK) tillstår att Estonia inte var sjövärdig. Det sätter ljuset på frågan om ansvar, något som regeringar och myndigheter hittills har skytt som pesten.”

Man måste också skilja mellan möjligheten att utkräva ansvar och viljan och förmågan att utkräva ansvar. Det är uppenbart att det är det senare som Inga-Britt Ahlenius framför allt angriper och på den punkten är jag helt överens med henne.

I fallet Estonia hade ansvar kunnat utkrävas på flera olika nivåer:

För det första av rederiet, som använde ett fartyg som inte var sjövärdigt. En sjökapten kan naturligtvis också säga ifrån, men denne kan inte på egen hand besluta att vägra framföra ett fartyg; i så fall riskerar vederbörande sin anställning hos rederiet. Det finns i och för sig säkert sjökaptener som har det civilkuraget, men de är nog få. Rederiet var huvudansvarigt för katastrofen.

För det andra av Sjöfartsverket, som vid tidigare inspektioner bara hade funnit obetydliga fel eller inga alls. Med facit i hand uppträdde Sjöfartsverket helt inkompetent.

För det tredje det departement, under vilket Sjöfartsverket då sorterade – då näringsdepartement (numera infrastrukturdepartementet). Departementen är ansvariga för att tillsätta kompetenta ledningar för underlydande myndigheter.

Slutligen har regeringen ett kollektivt ansvar för sitt arbete och i statsministerns uppgift ingår att tillsätta kompetenta ministrar. Ansvaret kan utsträckas ännu längre; riksdagen ska tillsätta kompetenta regeringar och folket välja kompetenta riksdagsmajoriteter…

I varje fall bör ansvarsutkrävandet riktas mot dem var direkt ansvariga för Estoniakatastrofen eller dem som direkt hade kunnat förhindra den. Då räcker det inte med utredningar och förändrade regler och procedurer i efterhand. Det bör också ha konsekvenser för ansvariga personer, som inte har fullgjort sina uppdrag. Här kommer vi återigen in på frågan om förmågan och viljan att utkräva ansvar, vilket ytterst är en politisk fråga.

Per-Åke Lindblom

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)