Är faktisk och funktionell flerspråkighet möjlig på nationell nivå? Som enda land i Sydamerika framställer sig Paraguay gärna som det enda landet i Sydamerika med en befolkning som talar landets båda officiella språk.

Det handlar förstås om spanska som är kontinentens huvudspråk, men också om det inhemska språket guarani.

Andra länder i regionen har naturligtvis också inhemska indianspråk som exempelvis quechua och aymara, men då handlar det om små slutna samhällen på landsbygden och inte om ett landsomfattande och förment samhällsbärande språk som i Paraguay.

Så hur har ett indianspråk kunnat göra denna resa till högstatusspråk, där också en stor del av den vita minoriteten har gjort språket till sitt, i ett modernt land när andra inhemska språk har dukat under eller befinner sig på randen till utrotning?

Eftersom Paraguay inte har några av de omgivande ländernas eftertraktade tillgångar som silver och guld blev det till en början en ganska liten tillströmning av spanska kolonisatörer. I stället började jesuiterna sätta upp missionsstationer för ursprungsbefolkningen som stod utanför den spanska kronans inflytande. Jesuiterna skapade ett skriftspråk för guarani. Det baserades på det latinska alfabetet men med tillägg för ljud som inte fanns på spanska, bland annat nasalerade vokaler. Jesuiternas arbete ledde också till ett standardiserande av språket som hade många dialekter.

Men så småningom utvisades jesuiterna av den spanska kronan och förspanskningen tog vid. Kort efter självständigheten från Spanien, 1811, inledde Jose de Francia byggandet av ett utopiskt samhälle som också präglades av en högst märklig form av rasism. Vita, det vill säga spanjorer, förbjöds att gifta sig med varandra! Tanken var den motsatta till rasism för meningen var att landet skulle blandas upp för att undvika kommande rasmotsättningar. Med en spansktalande far och en guaranitalande mor påbörjades den tvåspråkighet som landet har idag och över 70 procent räknar sig själva som mestiser, det vill säga av blandat etniskt ursprung i landet med ungefär åtta miljoner invånare.

Stark militarisering av landet inleddes och guarani upphöjdes till kommandospråk vid sidan av spanskan. Ett trefrontskrig mot Brasilien, Argentina och Uruguay blev förödande för landet där upp till 90 procent av männen i vapenför ålder dog innan presidenten själv dödades på slagfältet.

Landet överlevde ännu ett krig mot Bolivia och den nya generationen uppfostrades av främst guaranitalande mödrar.

Under senare delen av 1800-talet invandrade också mennoniter och andra religiösa grupper från framför allt Tyskland. En ganska stor del européer, många motståndare till vaccin och förespråkare för en mer ursprunglig livsstil har också på senare tid slagit sig ned i landet som välkomnar utbildade invandrare.

Men hur är det då i dag? Kommer de nya invandrarna att lära sig båda språken och kan språken leva sida vid sida i harmoni? Kan guarani överleva det moderna samhällets krav?

Glottofagi, betyder att större språk slukar mindre språk och det är känt att svenskan i Finland befinner sig på reträtt liksom även franskan i Kanada trots språkligt stöd av språken i andra länder. Något sådant stöd har inte guarani även om smärre minoriteter också finns i grannländerna.

Det sägs att lagstiftning och myndigheters ingripande inte har den avgörande rollen för ett språks överlevnad. Det är talarnas attityd till språket som är avgörande.

Hur är då befolkningens attityd till guarani och är det verkligen fråga om äkta tvåspråkighet?

I de stora städerna syns spanskan förstås inom reklam och officiella sammanhang även om guarani som nationellt språk givetvis finns vid passkontroll och immigration och i skolor.

Eftersom språket inte är särskilt synligt vid en rundtur i huvudstaden Asuncion kommer förstås frågan ganska naturligt om hur språket överlever. På senare tid görs det ansträngningar att föra upp språket också inom administration och i affärsliv men än så länge verkar det som om guarani är ”vänskapsspråket” som man pratar med varandra i vardagslivet. Jodå, säger alla jag stöter på. Spanskan är kanske viktigare för ekonomin liksom engelska, men guarani kommer alltid att överleva. Man hälsar på varandra och sedan faller det sig naturligt vilket språk man ska välja. Det är ingen stor sak. Det fungerar hur bra som helst.

Taxichauffören som tar mig från flygplatsen demonstrerar: Jag säger antingen Hola (hej på spanska) eller Maiteipá (Hej, hur är det? på guarani) och då märker jag vilket språk den jag pratar med föredrar. Det flyter naturligt.

Men faktum är att det kan vara svårt att hålla isär de båda språken. Det vanligaste språket i de största städerna är Jopará som betyder blandning på guarani, vilket det också är. Det är en sorts kodväxling som gör att i en mening på guarani kan det smyga sig in enstaka ord på spanska eller hela fraser, ungefär som när en tonåring inte hittar det svenska ordet och väljer ett uttryck på engelska.

Jopará har förstås inte så hög status bland språkmedvetna och det är den oblandade, standardiserade varianten av guarani som undervisas i skolorna. Men Jopará försvaras också med viss stolthet som en variant som bara äkta paraguayaner kan förstå.

Attityden till språket är, som sagt, det viktigaste för ett språks välmående och när jag talar med folk, unga eller gamla, i staden eller på landet, så är det självklart att kunna tala bägge språken.

Mirella som är 23 år och uppvuxen i huvudstaden talar mest spanska hemma och tycker att spanska kanske är något starkare. Men tillägger hon, det blir nog mest Jopará om jag ska vara ärlig.

Jorge Casco 22, i gränsstaden Encarnacion, talar bara guarani hemma med sin familj. Men eftersom hans arbetsgivare är från Argentina skiftar han smidigt till spanska så fort han kommer till jobbet. ”Och det är sällsynt att spansktalande invandrare lär sig guarani, förutom några enstaka ord och beteckningar, som nationaldrycken tereré.”

Myndigheternas insats har förstås också betydelse för att språket ska behålla status, begreppsapparat och vitalitet. Språket måste synas inom byråkrati och i reklamvärlden. Och sådana ansatser finns. Men attityden till språket är till syvende och sist avgörande för dess fortlevnad.

På stranden mitt emot den argentinska gränsstaden Posadas ligger strandkaféerna och restaurangerna tätt. Sanden ligger vit och varm vid Paraguayfloden som sträcker ut sig som en havsvik. Folk promenerar, badar, surfar, paddlar kanot, och motionerar vid de talrika utegymmen. Försäljarna av konst, krimskrams, glass och tereré lägger fram sina varor och inne på restaurangen har ett kamratgäng slagit sig ned kring literflaskor med Chappo-öl i ishinkar. De unga männen, solbrända med solblekt hår, ser ut som vilka européer som helst. De skrattar, pratar och skålar men jag kan inte uppfatta ett enda ord. Deras samtal förs helt och håller på guarani.                                          


            

AR                                                                                

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)