En inte oväsentlig del av mitt yrkesliv har gått åt till att redigera vad andra har skrivit (och när jag var på radion: vad andra har sagt). Det är sådant som kallas redaktörskap, och det är ett mycket stimulerande uppdrag. Redaktören ska verka men inte synas, till skillnad från exempelvis reportern eller kåsören, om vi nu håller oss till den massmediala sfären.

Ordningen upprätthålls numera illa. Redaktörerna tar gärna själva till orda, så snart de kommer åt, och hindrar därmed andra att komma till tals. ”Andra” kan förstås ändå komma till tals i vår tid, i så kallade sociala medier, men där finns det bara ytterst sällan redaktörer som kan redigera vad de har på hjärtat, så att det blir läs- och njutbart.

Jag började yrkesarbeta som lärare under några år, och jag tänkte mig senare, att mitt redaktörskap var en förlängning av min korta lärargärning. Tidningen (eller radion) som skola alltså, där de som försummats i (eller fördummats av) undervisningen nu fick en andra chans. Det gällde inte minst i övrigt högt utbildade skribenter, också sådana med lingvistisk inriktning.

Det var en form av praktisk språkvård. Till min hjälp hade jag kolleger, på den stora dagstidningen inte minst en stab av kunniga korrekturläsare, att rådfråga; en av dessa korrekturläsare (de avskedades sedermera alla) har jag återkommande använt för att gå igenom mina egna manus, när de skulle ges ut i bokform – bokförlagens egen redaktörskapacitet har tyvärr gradvis skurits ned.

Det kunde gå som långt som till total rewriting, omskrivning. När en skribent fick tillbaka ett sådant manus, blev man överlycklig, om han eller hon accepterade ens ingrepp. Vana skribenter var mest toleranta. De – eller vi – förstod, utan att det behövde sägas, att jag själv skulle ha gillat, om någon tog mina texter om hand på det viset. (Kan man skriva som jag gjorde i den sista bisatsen? Jag tycker faktiskt det.)

Och det handlade inte bara om skiljetecknens rätta användning och placering: att en fråga i en påståendesats inte ska följas av ett frågetecken, hur punkt och komma ska sättas efter ett slutcitattecken, vilken skillnaden är mellan divis och tankstreck, mellan kolon och semikolon. Sådant finns ju sedan gammalt reglerat i grafiska handböcker. Utan också om förekomst och frekvens av satsradningar (som jag var allergisk mot till en början men nu kan finna poetiskt sköna), nominalsatser, om syftningsfel, upprepningar, om riktning och befintlighet, om lämpliga förstärkningsord och utropstecken på rätt ställe. Exemplen är legio.

I sådana avseenden har man till dags dato inte mycket att förvänta sig av digitala program. Dessa kan korrigera en felstavning, men de kan lika gärna ”korrigera” ett rättstavat ord. Här är den mänskliga hjärnan oundgänglig – och kommer, enligt min mening, att vara det under överskådlig tid. Och därför kommer det nu och framgent att finnas behov av lärarkompetens, inom media, men också inom förvaltningar och organisationer, inom företag, där kommunikationens kvalitet är en nyckel till framgång.

Jag talar inte om felfinneri. Men det gäller att finna den rätta vägen.

Anders Björnsson

(Denna nätdagbok är knuten till nätverket Språkförsvaret)